Arbete Makt Frihet

Ni vet Petter. Petter och Bob Dylan och Thåström snackar liksom om perspektiv. Om hur tufft livet kan vara, och om hur man måste se världen som den ser ut, och göra skillnad. Jaha. Jag är uppvuxen med ideologier och värderingar som är baserade på vad som är viktigt i livet, uppsprugna ur en vilja att göra skillnad, att vara god, att förstå vad som är viktigt.

Jag har aldrig riktigt propagerat för förändringar, eller aktivt uttalat mig om hur jag tycker världen ser ut. Jag har liksom tagit förgivet att jag vet vem jag är och vem jag vill vara. Därför har jag inte satt mig in ideologier, inte lärt mig termer som kapitalism, maxism, feminism... Missförstå mig rätt, jag har alltid varit uttåtriktad och tagit ställning, men aldrig behövt förklara teorin, för folk omkring mig har vetat nånstans, till och med dem som inte riktigt håller med.

Men nu, här, här är allt annorlunda. Det är lätt att glömma bort. Här är feminism ett skällsord, speciellt om feministiska åsikter är yttrade av en man. Här är det beundrandsvärt att sträva efter att vara vacker, det är ok att ställa krav på sin man, att han ska skämma bort en. Det är fult att vara sparsam med pengar, och det är ofint att ha koll på kommunaltrafiken. Här försöker man sälja cyklar till mig, med argumentet att "den är fin, och har en korg som du kan lägga dina saker i när du ska fika med dina väninnor". Här är "mateship" en stolthet och ingen reflektion läggs på hur termen utesluter kvinnor. Att vara "one of the guys" är en komplimang. Trots det finns det en historia av starka kvinnor i det här landet. Kvinnor som själva drivit en hel gård, när männen är borta i månader. Kvinnor som tål hårt klimat och tuffa förutsättningar. Här pratar man öppet om status, pengar och droger, men absolut inte om politik, jämnställdhet eller utbildning.
Det är nu min vardag och jag tycker att det är svårt att förhålla mig till. Det är svårt eftersom allt jag tagit förgivet inte längre räknas. Det måste antingen försvaras eller förnekas.

Jag litar helt enkelt inte på någon omkring mig. Hur skulle jag kunna göra det, när deras åsikter inte kommer från riktiga erfarenheter?

Jag blir så trött. Jag känner mig som 14 igen, när världen öppnade sig för mig, och jag kände ett behov av att göra mig hörd. Jag har inte det behovet längre. Jag vill kunna tänka större än så. Jag vill prata, skrika, stå på mig, men bara om rätt personer lysnnar. Vad ska jag göra?