Idioter

Jag sitter på balkongen och retar mig på idioter varje dag. Men nånstans inne i min överlägsna hjärna så fattar jag att det är ju mitt eget problem. Det kan ju omöjligt vara så att alla är idioter utom jag. Det måste ju vara jag som är överkänslig. Därför har jag tränat på att hålla käft. (Kanske är det därför jag hållt käft?)

Fulla idioter som skriker och gapar, folk som inte kan parkera, folk som går fult, de som smäller igen sina dörrar, de som kastar skräp på gatan, de som sitter med motorn på och spelar musik alldeles för högt, taxichaufförer som tutar och gasar på en 20 meter lång bakgata, hemlösa som rotar bland mina sopor... Kanske har de rätt. Kanske har de i alla fall rätt att få finnas till.

Men idag fick jag nog. Nu håller jag inte käft en sekund till. Det gick så långt att jag var tvungen att hämta sladden till datorn, för det här kan ta en liten stund.

Sopbilen. Vad i helvete. I ett samhälle som är så djupt individualistiskt att alla bara tänker på sig själva. Där man tänker att så snart man lämnat något så är det 'poff' borta!

Häromveckan var det ett gäng arbetare här på gatan. De skulle fixa med något i en av lampstolparna. I mina ögon såg det ut som ett jobb för max två personer. Men de var en, två, tre, fyra, fem... ja ungefär tio stycken. Varav tre satt i lastbilarna och bara var chaufförer. Två strosade sakta fram och tillbaka på gatan. En klättrade upp i stolpen. En stod nedanför. Två stod bredvid och flinade... En satt bredvid. De som inte jobbade (dvs alla förutom han som klättrade upp i stolpen) antingen pratade i telefon (svor och tjafsade i ett privatsamtal med sin flickvän), sjöng alldeles för högt, eller stod och flinade och skrek åt varandra tvärs över gatan. Det var med andra ord inte en grupp, utan tio individer som var här för att förpesta min morgon.

Nu var sopbilen precis här. Jag tycker inte att det heller verkar vara ett jobb för mer än två personer men vad vet jag. Det var i alla fall minst tre personer här på gatan i morse. Alla med varsin sopborste. När de inte sopade (vilket jag bara såg en av dem göra), så släpade de inte bara fötterna efter sig, utan även borsten. Som en jävla seriefigur. De borstade lite på trottoarerna, för att sedan borsta ihop tre högar med löv och skräp, strategiskt placerade mitt på gatan. Det är ungefär tolv adresser på den här gatan, så kort är den. Jag undrade faktiskt om hon var riktigt klok, den där tjejen som sopade ihop de tre högarna mitt i gatan. Tänkte att hon kanske är ny? Hon försvann och högarna låg kvar. Bilar åkte tvärs över dem, och löven yrde så klart runt. Glas krossades under hjulen, inga bilar väjde för högarna. Det kan man inte förvänta sig. Ingen väjer någonsin för någon annan. "Herregud! JAG har ju rätt!"

Fem minuter senare kommer sopbilen, som stått parkerad längst upp på gatan hela tiden. Åker över alla högarna, vänder, och kommer sen och sopar upp. Klart.


Klart. Borta. Ur världen.
Så kan jag fortsätta med mitt kaffe, klaga på alla andra som har fel, eftersom jag har rätt. Skita i allt utom mig själv.

Det blir lätt ensamt.