Så kom dagen

när vi båda kände att vardagen inte fick ordentligt med luft. Jag känner mig lite rädd men tänker minsann behålla mig själv genom allt hädanefter. Jag är inte längre rädd för mig själv. Och det är det enda jag kan hålla fast vid.

Jag har bestämt mig för att aldrig mer prata om jobbigt som varit och passerat. Jag mår inte bättre av att prata om det längre. Jag har pratat klart. Nu blir det bara ett himla ältande. Jag mår bättre av att förtränga och gömma undan det jag redan bearbetet. Nu vänder det för fan.