Jag vill inte förlora honom

Är det knäppt att tänka så?
Jag tror jag råkade prata allvar lite för tidigt. Men jag fastnade i grubbel som jag inte kunde låta bli att utstråla. Och därmed kände jag att lite snack var på sin plats, så att han inte missförstår mig. Det är ju en del av mig. Att snacka.

Det här med att jag känner mig rädd om honom då? Jag är rädd om känslan jag har i kroppen.

Jag älskar allt han säger och hur han får mig att må.
Jag tror att jag är lite rädd att jag kanske inte riktigt förtjänar det och att kan ska komma på att jag är en bluff.

Äh. Ett djupt andetag och en kopp kaffe på det här. Sen är jag oemotståndlig igen.
Man kan ju inte bara sitta och tråna hej vilt.