It's all in your head, darl

Planning to move to Sydney? When I first moved here, I had no idea what to expect in the winter. Although used to cold winters, sometimes with minus 20 degrees, I still felt cold here. I soon realised it had much to do with a state of mind that is deeply ingrained in our Scandinavian culture. The idea of waiting for summer.

When accepting that my understanding of the weather, and of hot and cold, is indeed very much in my own head, I took a deep breath, and stopped fighting the instinct of complaining about inadequate heaters, poor insulation and not enough Bikram Yoga classes in a day... I started to understand the idea of wearing uggs, and adapted to wearing shoes indoors.

Occasionally I miss the seasons, for sure. I miss the anticipation every spring, when we celebrate it all coming back to life after a long cold winter. I miss the long summer nights, and the idea of holding on to every day, every hour of sunlight. But I am happy to let you know that my feet have not been cold since the snow blizzard in Birmingham in March 2013.

I have stopped comparing. I feel at home at both places and I'd like to think that I adjust my life after any season, location and company.

But, if you're interested, I've made an attempt to give you some perspective. I had a look at the average temperature here in Sydney and back Sweden, where they have just had a very warm summer, with about 2 temperatures above the average of 18 degrees. Sydney had 24 days of 18°C or above in July, which is the middle of our winter. There were 7 days reaching at least 20 degrees. The average minimum temperature was 8.9 °C. Although we had a a very warm and very dry July, with rainfall very much below-average, we still had about twice as much rainfall as Sweden...

Last autumn, Sydney had most days above 20 °C and 25 °C, with no nights below 10 °C. You could compare with the average spring temperature in Sweden, which was about 7 degrees this year.

Äkta

Ska jag vara helt ärlig så har jag ingen aning om ifall nån kan se den här bloggen längre. Kanske har jag stängt den helt och hållet? En del av mig hoppas det. En del av mig vill ju att alla ska lyssna på mig. Men bara om de håller med, eller tjafsar emot så jag får en chans att trycka till dem.

Svenskan ser främmande ut. Vad fan har hänt.

Idioter

Jag sitter på balkongen och retar mig på idioter varje dag. Men nånstans inne i min överlägsna hjärna så fattar jag att det är ju mitt eget problem. Det kan ju omöjligt vara så att alla är idioter utom jag. Det måste ju vara jag som är överkänslig. Därför har jag tränat på att hålla käft. (Kanske är det därför jag hållt käft?)

Fulla idioter som skriker och gapar, folk som inte kan parkera, folk som går fult, de som smäller igen sina dörrar, de som kastar skräp på gatan, de som sitter med motorn på och spelar musik alldeles för högt, taxichaufförer som tutar och gasar på en 20 meter lång bakgata, hemlösa som rotar bland mina sopor... Kanske har de rätt. Kanske har de i alla fall rätt att få finnas till.

Men idag fick jag nog. Nu håller jag inte käft en sekund till. Det gick så långt att jag var tvungen att hämta sladden till datorn, för det här kan ta en liten stund.

Sopbilen. Vad i helvete. I ett samhälle som är så djupt individualistiskt att alla bara tänker på sig själva. Där man tänker att så snart man lämnat något så är det 'poff' borta!

Häromveckan var det ett gäng arbetare här på gatan. De skulle fixa med något i en av lampstolparna. I mina ögon såg det ut som ett jobb för max två personer. Men de var en, två, tre, fyra, fem... ja ungefär tio stycken. Varav tre satt i lastbilarna och bara var chaufförer. Två strosade sakta fram och tillbaka på gatan. En klättrade upp i stolpen. En stod nedanför. Två stod bredvid och flinade... En satt bredvid. De som inte jobbade (dvs alla förutom han som klättrade upp i stolpen) antingen pratade i telefon (svor och tjafsade i ett privatsamtal med sin flickvän), sjöng alldeles för högt, eller stod och flinade och skrek åt varandra tvärs över gatan. Det var med andra ord inte en grupp, utan tio individer som var här för att förpesta min morgon.

Nu var sopbilen precis här. Jag tycker inte att det heller verkar vara ett jobb för mer än två personer men vad vet jag. Det var i alla fall minst tre personer här på gatan i morse. Alla med varsin sopborste. När de inte sopade (vilket jag bara såg en av dem göra), så släpade de inte bara fötterna efter sig, utan även borsten. Som en jävla seriefigur. De borstade lite på trottoarerna, för att sedan borsta ihop tre högar med löv och skräp, strategiskt placerade mitt på gatan. Det är ungefär tolv adresser på den här gatan, så kort är den. Jag undrade faktiskt om hon var riktigt klok, den där tjejen som sopade ihop de tre högarna mitt i gatan. Tänkte att hon kanske är ny? Hon försvann och högarna låg kvar. Bilar åkte tvärs över dem, och löven yrde så klart runt. Glas krossades under hjulen, inga bilar väjde för högarna. Det kan man inte förvänta sig. Ingen väjer någonsin för någon annan. "Herregud! JAG har ju rätt!"

Fem minuter senare kommer sopbilen, som stått parkerad längst upp på gatan hela tiden. Åker över alla högarna, vänder, och kommer sen och sopar upp. Klart.


Klart. Borta. Ur världen.
Så kan jag fortsätta med mitt kaffe, klaga på alla andra som har fel, eftersom jag har rätt. Skita i allt utom mig själv.

Det blir lätt ensamt.

Arbete Makt Frihet

Ni vet Petter. Petter och Bob Dylan och Thåström snackar liksom om perspektiv. Om hur tufft livet kan vara, och om hur man måste se världen som den ser ut, och göra skillnad. Jaha. Jag är uppvuxen med ideologier och värderingar som är baserade på vad som är viktigt i livet, uppsprugna ur en vilja att göra skillnad, att vara god, att förstå vad som är viktigt.

Jag har aldrig riktigt propagerat för förändringar, eller aktivt uttalat mig om hur jag tycker världen ser ut. Jag har liksom tagit förgivet att jag vet vem jag är och vem jag vill vara. Därför har jag inte satt mig in ideologier, inte lärt mig termer som kapitalism, maxism, feminism... Missförstå mig rätt, jag har alltid varit uttåtriktad och tagit ställning, men aldrig behövt förklara teorin, för folk omkring mig har vetat nånstans, till och med dem som inte riktigt håller med.

Men nu, här, här är allt annorlunda. Det är lätt att glömma bort. Här är feminism ett skällsord, speciellt om feministiska åsikter är yttrade av en man. Här är det beundrandsvärt att sträva efter att vara vacker, det är ok att ställa krav på sin man, att han ska skämma bort en. Det är fult att vara sparsam med pengar, och det är ofint att ha koll på kommunaltrafiken. Här försöker man sälja cyklar till mig, med argumentet att "den är fin, och har en korg som du kan lägga dina saker i när du ska fika med dina väninnor". Här är "mateship" en stolthet och ingen reflektion läggs på hur termen utesluter kvinnor. Att vara "one of the guys" är en komplimang. Trots det finns det en historia av starka kvinnor i det här landet. Kvinnor som själva drivit en hel gård, när männen är borta i månader. Kvinnor som tål hårt klimat och tuffa förutsättningar. Här pratar man öppet om status, pengar och droger, men absolut inte om politik, jämnställdhet eller utbildning.
Det är nu min vardag och jag tycker att det är svårt att förhålla mig till. Det är svårt eftersom allt jag tagit förgivet inte längre räknas. Det måste antingen försvaras eller förnekas.

Jag litar helt enkelt inte på någon omkring mig. Hur skulle jag kunna göra det, när deras åsikter inte kommer från riktiga erfarenheter?

Jag blir så trött. Jag känner mig som 14 igen, när världen öppnade sig för mig, och jag kände ett behov av att göra mig hörd. Jag har inte det behovet längre. Jag vill kunna tänka större än så. Jag vill prata, skrika, stå på mig, men bara om rätt personer lysnnar. Vad ska jag göra?

Hear me Love

Jaså här såg det helt annorlunda ut. Jag har inte varit här på ett tag, var rädd att jag inte skulle komma ihåg mitt lösenord. Men Stefan kom ihåg det åt mig. Jag behävde bara klicka och klicka igen. Sånt kan jag.

Jag undrar lite om det här med att smasnacka. Hur viktigt är det egentligen? Jag har jobbat en del med sociala medier och med research och nätverkande etc. Ja, visst är det viktigt att prata med rätt personer och att nå ut till rätt målgrupp. Men det är minst lika viktigt att lyssna på rätt personer. Hur vet man då vem som är rätt person? Ja det vet man kanske inte förrän man har lyssnat lite. Så enkelt.

Jag är omringad av människor som är sjukt självcentrerade. Jag bryr mig inte ett skit om vad de snackar om, vilken falafel som är godast, eller hur många kalorier de tänker äta nästa vecka. Jag bryr mig inte om vem de dejtar, hur svårt det är för dem att få tag i sin chef, hur de åker till jobbet. Jag bryr mig verkligen inte om vad de tänker göra i helgen.

Nu undrar jag, tror de att jag faktiskt bryr mig? Eller pratar de bara på? De kan prata länge länge, och aldrig frågar de mig om hur jag har det, vad jag tycker eller om råd. Det tycker jag är märkligt. Så pratar inte jag. Det tar stopp om jag inte får gehör. Ett par gånger har han frågat mig hur min dag var. Sedan gått, lämnat rummet, mitt i min mening. Jaha. Sist han frågade något så försökte jag faktiskt svara men blev avbruten tre gånger. Så han frågade faktiskt inte om råd. Det var tomma ord. Till sist sa jag att jag tycker att han skulle fråga utomjordningarna om råd. Det spelar ingen roll. Han hör inte.

Dessutom kallar han mig för "love". Det får mig att känna mig som en gammal kärring. Det är som att kalla nån för "gumman". Jag hatar det. Kanske ok om man känner varandra, eller uttrycker sig i affekt. Men annars NEJ FYFAN. Kalla mig inte "love", "babe" eller "hun". Speciellt om du är butiksbiträde eller om du är tjej. Jag tycker att det är äckligt.


Så hur mår du då, Doris? Hur var din dag? Nu när jag är lycklig i livet så kommer jag undan med att svara "Det är som vanligt", och slippa följdfrågor. Så nu kör jag på det. Undrar hur det kommer att reflekteras på Stefan. Eftersom han varit språkrör för allt som är fel runtomkring mig. Ska han också behöva vara sprakande glad eller kan jag fortfarande hitta uppgifter åt honom?

Angående att ha lycka

Jag har suttit här och klurat på ideer och hur man bara ska snubbla in på sina ideer efter ett så här långt uppehåll. Vad är ett bra första inlägg? När jag skriver det här så står han och mumsar på keso direkt från kylen. Klockan är 01:17. I de andra rummen bor en nära vän, en kul kille och min pappa.
Så har jag det.


Ja just det. Det här inlägget skulle handla om lycka. För det har jag.

Lycka - Luck - Lycklig - Lucky

(Det är inte samma)

Att bli äldre

Alla andra tycks bli vackrare med åren.

En bok

Så funderar jag på att skriva en bok. Det är ju verkligen att kliva tillbaka. Mitt eget format och så. Kanske kan jag ha olika kapitel med en sånt litet förord eller en liten dikt. Det är ju så jag.

Jag känner mig väldigt ensam

men det är ju ingen nytt. Skillnaden nu är att jag ÄR ensam. Mina vänner är hundratals mil härifrån.

Ingen är som du

Jag har försökt starta en miljon bloggar. Vill lära mig nya format, vill hitta en ny röst. Men jag återkommer hela tiden...till Facebook. Forumet har totalt slukat mig. Jag behöver bara en address, verkar det som. Jag kommer åt allt utom min internetbank via Facebook. Vad fan är det?

Det här å andra sidan, är som en gammal god vän. Att få vila på Stefans axel kändes lockande. Men det visar sig att Stefan också gått vidare. Klippt sig och skaffat ett jobb. Allt medan jag var upptagen bland mina små vänner, The Thumbnails. Jag vet inte ens vad det heter på svenska. En av många termer jag bara bjudit in i mitt vokabulär, utan att blinka. Allt för att passa in.

Jag känner mig hemskt ensam. Vet du varför? För att jag hittat mina forum där jag tycker att jag gör mig bäst, men det har blivit som en drog. Och jag minns när der började. Jag minns den första dosen och när jag föll...

Det började med dagbok.nu. Det var innan bloggarna fanns. Jag behövde skriva av mig, men var för rädd för att ha det nerskrivet. Jag ville bara få det ur mig för att rensa mina tankar. Inget konstigt med det. Men så insåg jag att jag satt på en skatt. Ett arkiv. En möjlighet att arkivera mina tankar, mig. Så det gjorde jag. Jag satt där och skrollade upp och ner och såg en saga växa fram, och tillbaka, sagan om mig och mina mörka tankar.

Jag blev mån om hur långt mitt inlägg var, hur det såg ut, om det passade in. Det spelade inte så stor roll om det faktiskt representerade mitt mentala tillstånd för stunden. Det kom ju från mig alltihop. Nån dag skulle det passa in. Men sen då?
Jag blev medveten om hur min digitala dagbok ramades in. Vad var det för folk som fanns omkring mig? Plötsligt kommenterade någon. En möjlighet för mig att vända andras ord till min fördel. Att använda deras kommentarer för att lyfta fram min egen text.
Jag började slänga ut kokar, förolämpa folk, få dem att reagera. Det var kul.

Någon blev förbannad för att jag inte svarade som de ville och det gjorde mig glad. Jag startade en blog, två bloggar. Skrev vad jag ville, och vad jag behövde skriva, inte brydde jag mig så mycket omifall det var sant eller inte. Det verkade störa folk ännu mer. Kul.
Jag får ju skriva vad jag vill. Jag hittade en form. En som passade in med de små skisserna jag brukade göra, där jag bara fångade essansen och sket i detaljerna.

Sen kom Facebook och allt blev detaljer. Allt blev så omedelbart och alla alternativ verkade otänkbara. Så sitter jag här och har en massa poänger som ingen fattar eftersom de inte passar in bland alla detaljer. Och nu då. Twitter skrämmer mig. Tänk om jag taggar fel!?

Jag längtar inte tillbaka. Jag har slagit mig fri, men jag vet vad som hände.

 

Facebook replaced the Blog

- Jag har ett problem

- Vilket problem då

- Jo, jag tycker att jag är mycket roligare än vad andra verkar tycka. Det stör mig.

Varför stör det mig, undrar jag?

- För att det är frustrerande när folk är idioter. Och så vill du faktiskt att andra ska gilla dig, kanske lite mer än vad du erkänner sådär överlag. Om det är någon som helst tröst så har jag alltid förstått din humor.

- Är det för att jag vill att andra ska tycka att jag är kul? Vad fan spelar det för roll? Eller är det för att det får mig att tvivla på hur kul jag är?

- Det blir en liten repa i en annars rätt självsäker fasad antar jag.

- Jag tror att jag blandar ihop det där med att folk ska gilla mig, med att jag känner mig ensam om jag tror att de inte gillar mig.Jag tror att du har rätt. 

Jag skrattar åt mig själv

Även när jag är ensam

Om ett par år

Ska jag läsa och skriva för nöjes skull.
Mysa omkring med egna barn.
Jag kan bli en sån där yvig morsa som måste göra allt på en gång. Alltid en penna bakom örat och en brödkavel i bakfickan och som aldrig vet var bilnycklarna är.
Ibland är de i frysen och ibland under kudden.
En morsa som alltid är sen, snackar två språk samtidigt och skriver ner alla tankar på små lappar.

Velvetine Rabbit

"What is REAL?" asked the Rabbit one day, when they were lying side by side near the nursery fender, before Nana came to tidy the room. "Does it mean having things that buzz inside you and a stick-out handle?"
"Real isn't how you are made," said the Skin Horse. "It's a thing that happens to you. When a child loves you for a long, long time, not just to play with, but REALLY loves you, then you become Real."
"Does it hurt?" asked the Rabbit.
"Sometimes," said the Skin Horse, for he was always truthful. "When you are Real you don't mind being hurt."
"Does it happen all at once, like being wound up," he asked, "or bit by bit?"
"It doesn't happen all at once," said the Skin Horse. "You become. It takes a long time. That's why it doesn't happen often to people who break easily, or have sharp edges, or who have to be carefully kept. Generally, by the time you are Real, most of your hair has been loved off, and your eyes drop out and you get loose in the joints and very shabby. But these things don't matter at all, because once you are Real you can't be ugly, except to people who don't understand."

1.1 Angående hur lyxproblem är det som verkligen räknas

Larverna är tillbaka så jag är försiktig. Det blev som ett märke som efter brännässlor men Aloe Veran gjorde verkligen susen. Idag ska det bli varmt med storm.

Igår pratade jag med Maräng. Det var härligt. Jag saknar henne. Jag hade nästan glömt hur viktigt det är att prata om sånt som jag tagit för givet förut. Förutom kärlekar, jobb och skvaller, så pratade vi om skönhetsprodukter som är trendiga i Sverige respektive här. Det var kul. Töntigt, men det kändes som att det tog ner mig på jorden lite. Det gick upp för mig att jag inte har samma koll här som jag haft hemma, eftersom jag inte ens tänkt på det. Det har bara varit naturligt att veta. Som med melodifestivalen. Det är inget jag följer eller medvetet kollar upp. Det är bara sånt man vetat och sen utbytt kommentarer om. Gemensamma, självklara åsikter, som man tagit förgivet och som ger en trygghet och en sammanhållning på ett så lätt och töntigt sätt. En snabb kommentar, sen snackar man om nåt viktigare. Men de små snabba kommentarerna stärker bandet mellan oss innan vi går vidare.

Jag har inte det här.
Det är skillnaden.

Jag bygger fortfarande de banden, fast nu med humor. En liten glimt i ögat och sen kan man öppna sig lite mer. Om man inte gör det, så blir allt man säger så allvarligt, och i längden nästan lite obehagligt. Tänk om man visste att allt man säger togs på allvar. Då skulle man ju vara tyst innan man kände alla som lyssnade. Och hur skulle man då lära känna varann?
Om man inte hade skvaller om tv-program man inte bryr sig om, om chefer som irriterade en lite, om städprodukter, böcker, skönhetsartiklar man provat... Om man inte kunde slänga ur sig ett uttryck från en film och se hur det med bara några ord förklarar var man står... Då skulle ju alla konversationer vara som uppsatser, och hur skulle man lista sina referenser?

Förbannade jävla skitbloggtopp

Bloggtoppen är avstängd tills vidare för systemunderhåll p g a förmodat dataintrång.

Okända förövare har kommit över användardatabasen med användarnamn, mailadresser samt hashade lösenord, vilket betyder att om du som användare har använt samma inloggningsuppgifter för andra tjänster på nätet så riskerar dessa konton att bli kapade. Vi rekommenderar alla användare att omedelbart byta lösenord på alla konton som använder samma inloggningsuppgifter som här.

Vidare information kommer när vi har hunnit utreda och åtgärda intrånget.

Tänk om man är knäpp på riktigt

Hur vet man om man tokig?
Liksom. Hur VET man?

Om alla säger att jag är knäpp, när ska jag börja lyssna?
Han säger att han älskar mig, men att jag ibland är som förbytt. Någon som han avskyr. Om jag hpller med så måste det väl betyda att jag är knäpp? Om jag inte håller med så måste det väl betyda att jag är hemsk hela tiden, fast jag håller det inom mig?

Ofta

orkar jag inte ens påpeka att jag är lite bättre än andra. Jag låter de babbla på med sina självsäkra men felaktiga argument. När jag väntat för länge och suttit tyst, så är det liksom försent att säga att jag vet bättre och att de har fel. För de har backat upp det med hela sin person och det skulle i så fall innebära att jag dömer dem. Vilket jag naturligtvis gör men inte vill visa. Sånt snackar jag ju med Stefan om.

När tjejerna kommenterar att jag är äldre än de, tänker jag bara:
"Så fel de har. Jag är ju lika gammal som dem och lite till. Det är ju dem som saknar några år."

Men det kan jag inte säga till dem så att de förstår. Inte förrän de också är trettitvå.

Maybe we WANT to look cheap

Lätt

Nu vägde jag mig. Tydligen har jag gått ner 7 kilo. Inte konstigt att jag känner mig annorlunda. Jag är inte fet och det känns lite nytt. Igen.

Och så dog hon

och det enda jag kan tänka är hur lyckliga vi är. Vilken lycka hon var. Att hon nu inte finns betyder ingenting i sammanhanget.
Jag menar, det finns ju folk som lever hela livet utan att nånsin fått träffa henne. De är inte lika lyckligt lottade som vi.

Kan alla fula bara hålla sig borta?

Jag vill leva i en vacker värld.

Jag har hittat en förlorad skatt

Han knäckte koden alldeles själv och sa allvarligt till mig:

-Ju mer jag älskar dig, deso bättre blir du.
Om du tillåter mig, så ska jag älska dig mer och mer varje dag.

Jag är lycklig

och jag tar vara på det.
Snyggt ska snyggt ha.

Rosa bryn och leopardtröjor?

Jag är trött på fult smink här.
Även om jag frilansade så är jag så oinspirerad att sminka fult alltså. Tjockt jävla lager med foundation. De ber om MER foundation för att de kan se en fräkna. De säger "jag vill att det ska synas att jag har mycket smink" och så stinker de spraytanning hela tiden. Äckligt.
Modet här är inte fräscht alltså. Där jag jobbar är det superflott och kvinnorna jobbar inte. De bara struttar runt i klackar och fula leopardmönstrade kläder.
Astråkigt. Och så säger de till mig att jag sminkar mig själv för lite. De har samma spackel varje dag, färgar håret själva och ser ut som en Like a Virgin, Madonna video på jobbet.

Min chef bor fortfarande hos sin morsa. Kundservice existerar inte. Ingen gör mer än vad som behövs. Här får man inte vara proffsig. Jag kunde lika gärna jobba på posten i Borlänge och sukta över kändisar, det är vad de gör här.
Ögonbryn i starka färger, och rött och rosa hår är inne här. Är det det hemma också? Är det 2011 eller 1994?


Tänk dig kundservice i USA och så tänker du dig precis tvärtom = SYDNEY.

Det regnar och är kallt men snart kommer sommaren. Det blir kul. Jag bor i ett litet hus med kille och två tjejer. Vi är som en liten familj.

Skolan går jättebra. Jag får jättebra betyg och har kul. Jag känner mig stolt över att det går bra även när det är tufft.

Kan jag inte bara ta det lugnt?

Allt är ju PRECIS SOM JAG VILL HA DET.
Vad är det jag jagar? Jag borde sitta och skratta av lycka. Istället jagar jag hajar i ett svart hav.

Jag är så stressad och olycklig just nu

Jag vet inte vart jag ska vända mig eller vad jag ska ta mig till. Igår var vi ute och han undvek mig hela kvällen. Jag hade föredragit om han sagt att han hade velat gå ut utan mig. Men nu mötte han inte min blick på hela kvällen, och han rörde mig knappt. När jag pratade med honom gick han och när jag rörde honom så ryggade han. Jag vill bara gå min väg och tänka: Jaha. Jag fattar. Det har gått över men det var fint så länge det varade.

Men det var ju så fint. Det var så fint och naturligt och härligt. Kan det bara ha försvunnit eller överanalyserar jag nu? Överanalyserade jag då? Jag vill så gärna slippa tänka på det. Jag vill bara vara.

Varför gör jag så här mot mig själv?

Jag är min egen olyckas smed

Jag är ju lycklig men det är som att det inte når fram... in i mig.

Skype med mamma

-Pappa kommer och hälsar på mig i påsk.
-Jaha. Ensam?
-Ja.
-Hur är det med hans partner?
-Inte så bra. Hon har blivit diagnostiserad med Alzheimer och de har satt in bromsmedicin och håller på att undersöka.
-Ja jag hörde av din bror att hon var dålig. Men det blir ju alla hans fruar.
-Mm.
-Jag är också dålig. Och frun han hade när han träffade mig, hon åkte in på sjukhus.
-Jaha.
-Ska han bo hos dig?
-Ja... Om jag är klar med mina uppgifter så åker vi väl ner till Bermagui och hittar på nåt. Men ja.
-Usch. Var ska hon vara då?
-Hennes son och dotter ska bo med henne under tiden.
-Nä. Usch. Jag mår illa när jag pratar om den där mannen. Förlåt. Jag får så ont i magen.

Så la hon på.

Varm

Det var så vackert. Men mörkt. Jag bestämde mig för att gå den långa vägen hem. Runt hela skogen. Det betydde att jag fick vända först och gå tillbaka till festen.
Det brinner. Det är vackert. En lång blond kille får en låga över sig och lyckas släcka den. Han ler.
Men det brinner fortfarande innanför hans tröja. På ryggen. Han ber mig hjälpa honom. Jag tänker på en brandfilt. Jag vet inte hur jag ska göra. Försöker släcka med mina händer. Lägger honom ner. Glöden sprider sig. Inåt. Han glöder inifrån. Hans ansikte glöder och är transparent. Jag ser eld genom hans hud.
Jag vågar inte röra honom för jag tror att jag ska ha sönder honom. Att hans ansikte ska knastra sönder under mina händer.

Jag tänker att jag kan brinna. Dö. Om jag dör här i Australien, kommer någon att göra min makeup? Var kommer jag att begravas? Kommer min kille att kunna åka till Sverige? Vilket obehagligt sätt för honom att träffa mina vänner. Och för min familj att träffa honom. Han gillar inte mycket smink. Vem kommer bestämma hur jag ska se ut när jag begravs? Jag vill inte ge folk en sista bild av mig som de inte gillar.
Vaken och kramad.
Elden var vacker.

Allvarigt

Jag ska ta ett allvarligt snack med Stefan inom kort.

Jag ger mycket av allt. Det är hur jag är.
När jag vet vad jag ger så är jag inte rädd.
Då är det inget jag förlorar,
jag får tillbaka det genom att fortsätta vara trogen den jag är.

Du gör mig lycklig

-Jag vet.
-Jaså?
-Ja, för jag vaknar varje dag och tänker hur jag ska göra dig lycklig idag...

Han satte kaffet i fönstret

så att det skulle svalna fortare. Så väl känner han mig.

Jag undrar om jag haft fel hela tiden

Tänk om jag är underbar och alla andra har fel? Det är en möjlighet.

Fem över nio

och det är bäst jag går och lägger mig så jag blir av med den här dagen.

Smärta

otillräcklighet, stress, saknad, besvikelse. Det kommer allt från mig själv, inifrån mig, men jag sparkar utåt. Skyddar de dåliga känslorna. Det är som att jag inte finns om ingen ser mig. Och det jag inte berättar det har inte hänt. Om jag inte delar med mig av allt jag känner och tänker, så finns jag inte.

Jag är svår

Jag känner att jag är svår. För mig själv och för andra. Jag borde bara släppa taget och känna lugnet. Men jag klarar det aldrig. Fortfarande samma soppa. Jag vet inte ens vad jag vill längre.
Jag tror att jag litar på folk men inte på livet. Men hur förklarar man en sån sak?

Jag älskar tisdagar

Hur många tisdagar har jag inte älskat och de har älskat mig?

Facebook

Nu finns han i mitt liv igen. inte på riktigt, men det finns en länk. Jag har inte vetat någonting om honom eller hans liv. Jag har inte velat veta. Det har hjälpt mig. Men nu är han där. Och hans nya lilla bebis är hans profilbild. Och jag kan läsa hans ord. Hans ord som en gång var mitt liv. Det är som att titta på bilder av mig själv från en annan tid och jag känner inte igen mig.

Så jävla ensam

med mina tankar. Jag är inte ensam rent fysiskt men mina tankar saknar vänner.

Killar är knäppisar

-Can I have a kiss?

-No!

-What? Why not?

-I don't kiss.

-But you're beautiful.

-Exactly.

if you do not know what smitten means,

you should get it translated. cause i am smitten. and i will calm the fuck down. and i am a grown man (most of the time) and i will keep my shit together, but i am smitten, and i don't want to be any other way...

a departure?

yes. you are extraordinary...a departure...maybe you are not...but i experience knowing you that way...

you are freak in the best sense of the word

like...it's a really good thing -

a departure from the norm...another path...

some of this is just my shit...you make me feel different

is it still a compliment if i don't understand?

you seem to possess a combnation of vulnerability and confidence that is contagious, and while it may not help you, it certainly helps others. how about that?

Jag

bor nu i en annan del av världen. Full av intryck. Jag har en ny dator. Och jag har en drös dikter till Stefan. Jag älskar Stefan.

Jag har kommit på nåt

jag är en nöjesgelf, en escortkvinna, ett exklusivt sällskap.

Jag tar in alla på samma villkor och ser alla omkring mig som delar av mig själv. Därför är det svårt att umgås med fler än en i taget. Jag räcker liksom inte till.

Pleasure GELFs are telepathic. They can sense whatever the people around them would be attracted to, and make them believe that this is what they're seeing.

Capsicum

-Får jag fråga en sak?
-Ja?
-Är du singel?
-Eh. Ja. Jag är singel. Är du?
-Ja... Men skulle du då kunna tänka dig att träffas nån gång?
-Oj. Det här har jag aldrig varit med om förut.
-Ja men jag har sett dig. Du brukar vara här. Och jag tycker du är jävligt attraktiv och verkar trevlig. Du är alltid glad liksom.
-Ja. Eh. Jag vet inte. Jag ska tänka lite på det och komma tillbaka. Är det ok?
-Ja. Men absolut.
-Ok. Men tack! Jag blev lite tagen på sängen som det heter.
-Varsågod.

Han går ut i köket och kommer in igen.

-Förresten. Nemo heter jag.
-Jaha. Ja. Doris heter jag.
-Vi har säkert hälsat förut men ändå.
-Ja... säkert... Men... ah...öh... amffflllh (mumlar något obegripligt och hoppas att han ska gå ut i köket igen)
-Va?
-Ja men just det.

Pappa

Jag tog en öl med min pappa igår och han är alldeles för bra för mig. Nu är jag inte lika stressad längre, efter att ha fått prata av mig lite. Han känner mig och älskar mig villkorslöst. Påtagligt mycket. När jag gick och la mig skrev jag ett sms: Godnatt världens bästa pappa" varpå han svarade: "Du kommer aldrig bli en lika bra pappa som jag. Sov gott. Pappa".

Yin yang - the whole fucking shit

Som jag alltid säger. Nu börjar det göra ont i själen. Inte för något han sa egentligen, men för att jag har rätt och för att det kanske aldrig kommer att gå att få ihop.

Det är kallt att ha egen stil

-Jag är sugen på att gå ut.
-Ska vi gå på rockklubb?
-Ja kanske det. Och på middag. Men hur gör man med brösten då? Eller alltså, med bröstmjölken? De kommer ju sprängas. Ska man gå runt och pumpa lite då och då inne på rockklubben?
-Det vet väl inte jag heller. Googla. Googla på bröstmjölk och rockklubb.

Yin yang - the whole fucking shit

Jag låg med en annan kille. Då ville den första skaffa barn.

Jag är bäst

-Du är så häftig. Jag är så glad att jag har träffat dig. Du är verkligen en härlig tjej.
-Tycker du?

Facebook-etikett

Vad tycker ni om det här?

H har alltså stått listad som "i ett förhållande med en annan tjej" under hela den tiden vi dejtat.
Jag gjorde slut nu med förklaringen att vi inte kommer att hinna göra slut ordentligt senare eftersom jag ska flytta till Australien. Han tyckte då att det var lika bra att han flyttade med. Så hela "göra-slut"-snacket blev betydligt mer långdraget än jag trodde att det skulle bli. Jag trodde att han skulle bli glad över att jag tog tag i det och sa allt det som vi båda tänker men som han inte vågar ta upp. Det sa jag till honom och han höll med... Sen funderade han på om vi inte skulle skaffa barn. Jag sa att han var galen och att han nog skulle må bättre imorgon. Han kramade mig och sa att jag är så klok och så vuxen och har sånt tålamod med honom. Jag sa ja.

Igår kväll ringde han mig två gånger. Han har nu bestämt sig för att ringa mig hela tiden, eftersom han fått dåligt samvete över att han inte ringt så mycket. Men nu har vi ju gjort slut!

Cut n paste från Facebook:

SENASTE HÄNDELSERNA
H gick från "har ett förhållande" till "singel".

Jag tryckte på gilla.

Yin yang - the whole fucking shit

Det slår aldrig fel. Jag skrev om andra killar, då ringde han som skulle ringa i slutet av veckan. Nu. 22:50 på söndagen ringer han. Jag svarade inte. Men jag ringer upp honom nu.

Apropå det tidigare inlägget:

Jag minns att hans hår fastnade i mitt läppglans när jag försökte prata i hans öra. Jag sa det till honom. Det är ju jättekul.

Grabbsnack

Jag har varit lite irriterad på att han inte hört av sig. Jag tror att han inbillar sig att han kommer att såra mig. Men jag är övertygad om att vi vill samma sak så det enda som händer när han inte hör av sig är att jag blir irriterad. Hrmpf.

Jag minns nu en del från igår. Sanny, den glada gotlänningen, kom förbi. Sen lackade han ur när han inte fick nog med uppmärskamhet, så han drog. Lack. Han frågade om han fick sova hos mig och jag sa nej verkligen inte. Han är ju en vuxen man så jag tycker han borde klara sig själv. Men han var nog sotis. Hejdå med honom.
Tomas var i gasen. Hans händer var på min kropp ibland och då passade jag på att fråga honom om han inte är gift? Han sa att det var lite knakigt. Jo jo sa jag.
Bosse spelade flyktsoda och jag kommer för alltid att älska honom för det. Jag fick just ett sms från honom men jag är rätt säker på att jag inte gav ut mitt nummer. Jag fick en t-shirt och en låt och var nöjd så. Men nu blev jag lite smickrad av att få ett sms. Han vill ta en öl nån dag men jag tänker nog inte svara. När grabbarna hör att jag ska flytta utomlands så lägger de i högsta växeln. Då är det bara att köra och slippa oroa sig för att det ska bli för seriöst. Jag har nog räknat ut det nu.

Min pappa

har träffat Idi Amin. Det är fan galet.

Halvvägs

Jag har liksom klarat av den delen som tar emot mig på andra sidan jorden. Men allt det här jag lämnar efter mig - vilket jävla kaos. Ju mer panik jag får över hur mycket det är att fixa och hur jobbigt det är att flytta desto mer övertygad blir jag om att jga fattat rätt beslut. Om det är jobbigt nu så blir det ju inte lättare om några år. Och anledningen till att det är jobbigt är ju för att jag fastnat. jag behöver helt enkelt det här. JAG BEHÖVER DET. Det som får mig att fortsätta kämpa mot minsta motståndets lag och mot alla mina impulser är just det. Det känns som att jag jag håller på att rädda mitt eget liv. Och jag är mitt i det.

Nu är jag så jävla förbannad

att jag måste ge mig ut på en promenad. Förvandla den negativa energin till något positivt. Jag är så trött på att jag gör mig själv förbannad. Nu jävlar får jag ta mig i kragen. Kanske borde jag reda ut grabb-historien här? Eftersom jag får en massa frågor som sen lever vidare i min skalle. Jag är ingen hjärtekrosserska. Inte han heller. Allt är lugnt. Jag är lugn.

Jag har bestämt mig

för att skydda Stefan från yttre påfrestningar. Därför har jag tagit bort kommentarsfunktionen. Jag skiter helt enkelt i vad ni andra tycker och jag tror att det kommer att få mig att skriva bättre. (Läs mer)

Jag måste fly

Äntligen

Jag väntar

på att inlägget inom mig ska få mogna, och att det ska lugna ner sig lite. Så har jag förvisso känt med en hel del inlägg men med just det här är det verkligen påtagligt. Jag återkommer när det känns safe. Då kommer det att rassla till.

Jag vet varför jag fått skivkramp. Det är för att jag numera skriver TILL NÅGON. Jag skriver till er. Jag vet att ni läser. När jag började var allt bara som en stor mind map över min skalle. Nu är det något annat. Någon som skapar prestationsångest. Men jag har bestämt mig för att skita i det.

Moralen är en dygd o allt en förbjudet
slå dig ner, framför teven
du sitter väl bra du har det väl skönt
bara bara bara ta emot.
Lär dig leva som det passar
lär av dem som redan sitter

Du klarar inte av nån frihet
för att andra vill lära dig

Du behöver inte ha nån frihet
för dom som alltid vet bäst

Sitt still på din stol, tyst för fan
ta emot stick inte upp
du får, allt på ett fat
du behöver inget se
tv:n lär dig allt du behöver
tar dej med på en resa

I den falska verkligheten där ingenting stämmer alls
i den falska verkligheten
som inte finns någonstans

[Ebba Grön]

Jag har alltid haft skinn på näsan

men nu har jag fått ett hårdare skal. Möjligen har det gjort mig ödmjuk, sädd eller mesig. Men man läsr sig av allt för att kunna gå vidare. Jag ska hitta tillbaka till mig själv. Jag ska bli den kaxiga självsäkra tjejen igen. Hon som vågar ta för sig och inte håller igen. Men inte här. Det jag ar lärt mig är att här blev jag bränd. För att ta hand om mig så måste jag vidare.

Jag satt hela kvällen och tänkte

tusen tankar. Det kändes lustigt att komma till jobbet imorse. Jag har ju inte varit där på ett par år och det som alla ville prata om ville ingen prata om. Jag vill inte prata för jag inbillar mig att det bringar otur. Det är så mycket skitsnack och skvaller ändå. Precis som jag sa igår och som det stod i tidningen idag: minns bara gamla stan-morden där folk var så säkra. Folk omkring mig var bombis och tyckte det fanns så mycket som pekade på den man som senare visade sig vara oskyldig. Man är oskyldig tills motsatsen bevisats...

Jag minns snack, telefonsamtal, sms, mobilbilder.
Det är så väldigt mycket smaskigt som finns att prata om och det har det alltid gjort. Den här storyn har allt. Inbäddad i respekt som jag hoppas håller i sig.

Monsters are real. Ghosts too. They live inside us. And sometimes they win.

Jag måste fly

nu

Vilket jävla svin han var

han den förra killen. Shit. Han måste ju varit galen. Jag mår lite illa nu. Jag vill aldrig mer träffa honom.

Jag har bytt ut all sömn mot hosta

I tre nätter har jag kramat Thomas hårt hårt och legat och grubblat mig igenom en feberyra. Massor av vettiga slutsatser, det minns jag bestämt. Men vad? Hur ska jag minnas det genom feber och en härlig blandning av bromhexon, alvedon, kan jang och mer alvedon? Jag tror att det snart är dags för ett glas rött och en miljon inlägg.

FACEBOOK HATAR PUNK

De stängde av mig när jag ville dela med mig av lite punkhistoria.
Haha.

Jag är härmed tillfälligt blockerad från Facebook.

Jag älskar min nygamla relation

Ett exempel på varje dags telefonsamtal:

D: Hallå.
N: Heeej!! Du är så rolig. Jag är så glad att vi umgås igen! Du förgyller mitt liv!
D: Vänta bara.
N: Hahahaha! Vi ses snart!

Jag kan bli din profet

Doris 12:23

En man som inte uppskattar en god kvinna är ingen man.

Han är ett barn.

Jag ska snart skriva om längtan efter en form, hur mycket min självkänsla är värd och en hel del tabubelagda ämnen som jag filat på. Tills dess ska jag drömma mardrömmar och hålla andan när kvinnor luktar underliv.

Jag kan bli din profet.

Min familj är lite pinsam

Min äldsta bror ringde mig för en vecka sen:

J: Hej! Hur är läget? Jag ringer för att bjuda över dig på lite kräftor nästa lördag. Hppas du kan komma.
Jag: Det låter trevligt. Ska jag ha med mig något?
J: En present till Max kanske.
Jag: Självklart. (Han fyller år)
J: Han önskar sig en snorkel.
Jag: Jaha.
J: Ja så det vore bra.
Jag: Tack, men jag har redan handlat. Är det Max kalas eller? (Jag har köpt ett engelskalexikon för barn)
J: Jaha... Nej. Nja. Han har ju ett annat så det bli liksom bara vi i familjen. Jag tänkte bjuda mamma också.
Jag: Vilken tid? Jag jobbar med en stor grej så jag kommer efter det. Jag borde vara klar två men måste hem med grejer osv.
J: Äh det är på kvällen.
Jag: Ok. Trevligt! Vi ses!

Lite bakgrundsinfo:
Min mamma fyllde 65 för ett par veckor sedan när vi alla var på semester med pappa. Det i sig var som en dolk i hjärtat på henne. Jag berättade det för henne. Ingen annan vågade. När vi drog tog jag upp att vi inte får glömma att ringa och gratta henne. Absolut. Bra tänkt, säger mina bröder. Jag sms:ar mamma om att vi alla kommit fram ordentligt. 65-årsdagen kommer. Jag påminner igen. De skjuter upp det. Jag sms:ar grattis. Påminner igen. Inget händer. Jag ringer och pratar med henne. Hon frågar efter de andra.
Vi kommer hem. Jag sms.ar att resan gått bra. En dag senare besöker jag henne med en present. Min vykort har kommit fram. Ingen annan har hört av sig.
Nu bjuder min bror över henne på kräftkalas när Max fyller år.

Igår blev jag påmind om att det här är den stora kräfthelgen. Blev lite sugen på att dra ut till ön och festa. Jag får extra poäng om jag tar med mig singeltjejer så jag messar ett par och frågar hur de ställer sig till upplägget att åka efter mitt jobb? De är på.

Jag pratade tidigare med pappa eftersom jag vet att de ska till bror tidigare för att slippa krocka med mamma. De ska dit två och jag ventilerar min plan med honom och undrar om han tror de tar illa upp? Han tror absolut inte de gör det.

Jag ringer bror för att höra om det är ok att jag kommer på den "tidiga sittningen" istället?

Jag: Hej!
J: Godmorgon!
Jag: Du. vilken tid var det ikväll?
J: Fem.
Jag: Ok, jag pratade med pappa och han sa att de skulle komma tidigare...
J: Ja, R (andra brorsan med familj) kommer också så, för de ska på fest sen.
Jag: Jaha. Jag tänkte höra om jag också kan komma tidigare, för jag vill också vidare på fest sen. En kräftskiva i skärgården. Är det ok om jag komemr direkt efetr jobbet?
J: Eh. Ok.
Jag: Vilka kommer på kvällen? Jag kan stanna så länge jag kan...
J: Det är bara du och mamma.
Jag: Är det? Vad är det för kräftmiddag?
J: Ja. Det blir ni och vi.
Jag: Ok. Jag stannar så länge jag kan. Är det ok?
J: Ok.

Jag hörde att det inte var ok. Men vad fan håller de på med? Olika sittningar!? Jag ruttnar. Man får bara komma för att ha med sig presenter i alla fall. En kräfta var, på sin höjd. Det slå jag vad om.

"Vad tjock du har blivit, Malin"

tänkte jag nyss skriva till en gammal klasskompis på facebook. Men så får man ju inte hålla på. Bäst jag tar bort henne som vän. Jag kände knappt igen henne på hennes feta bild i alla fall.

Nu har det hänt igen

Men jag kan hantera det. Jag håller på att hantera det just i detta nu.
Vi gråter inte längre över Jennifers tår utan tar saken i egna händer.

Jag gör som jag brukar fast döljer det för mig själv.

Jag tror inte alls

att jag saknar honom så mycket som jag får för mig. Jag tror att jag saknar att höra och se hans kärlek. Jag vill veta att han saknar mig. Jag vill blåsa liv i känslorna. Det skrämmer mig att alla känslor inte alltid är på topp. Och det skrämmer mig att jag fungerar så. Men jag älskar att jag lär känna mig själv i det.

Jag älskar att han håller sig lugn. Att han håller mig lugn utan att veta om det. Att han inte analyserar mig som jag gör med mig själv. Att han är en helt naturlig motpol.

Det här är jävligt intressant.

Men det gick snabbt

Gudrun Schyman och jag är vänner på facebook.
Nu är packningen klar och jag är nyduschad. Fast jag missade att raka ett ben. Så nu har jag ett lent och ett stickigt.

Jag tycker inte om den jag är

i ett förhållande. Jag tror jag är skadad för livet. Jag blir osäker och otrygg och litar inte på mig själv eller på killen. Undrar hur mycket av det som märks?

Om jag skulle ta och vara singel i resten av mitt liv så kan jag forstätta vara kaxig och självsäker och den som alla älskar.
Vara mig själv. Alla killars drömtjej.

Jag borde äta

istället för att fitta omkring i lägenheten som ett miffe.

Sjuk bakisångest

som kryper omkring i min kropp. Jag är fast i en mardröm och svetten skrämmer mig.

I wish I was dead.

Fulslag

och hasar omkring i lägenheten utan att kunna hålla en tanke. Jag borde dricka vatten. Snart. Jag ska göra det. Snart.

Laurent Wolf

I don’t wanna work today
Maybe I just wanna stay
Just take it easy cause there’s no stress.
I know it’s not an awful crime,
Something special in my mind,
Nothing’s gonna cause me distress.
I text my baby on her phone,
Try to get her sexy body on
That’s the way I wanna spend my day.
Got to find an alibi
Cause I don’t wanna waste my time
I don’t wanna feel distress.

It’s not that I’m lazy
I think I’m just crazy
I’m just crazy

No stress

I think I’m just crazy
No need to fight against the feelings
Because the life is not depressing
No need to fight against the feelings
Because the life is not depressing

No stress

I don’t wanna work today
Maybe I just wanna stay
Just take it easy cause there is no stress.
I know it’s not an awful crime
Something special in my mind
Nothing’s gonna cause me disstress.
I text my baby on her phone
Try to get her Sexy body home
That’s the way I wanna spend my day
Got to find an alibi
Cause I don’t wanna waste my time
I don’t wanna feel disjstress.

It’s not that I’m lazy
I think I’m just crazy
I’m just crazy

No stress
I think I’m just crazy
Not depressing

No need to fight against the feelings
Because the life is not depressing
No need to fight against the feelings
Because the life is not depressing

I don’t wanna work today

Tålamod är en dygd

"Det här är nåt för Stefan." Jag satt hela kvällen och tänkte att jag längtade efter att få skriva ner allt. "Det här kommer Stefan att älska."

-Dygd dygd!

Jag fick

en ny läsare och blogg att följa. Det känns som julafton och mindre ensamt.

Stefan!

Jag har saknat dig.

Sa jag

ATT JAG TOG BORT HONOM FRÅN FACEBOOK!?
LYCKA.
Ingen dog av det, och ingen har ens reagerat. TIDEN VAR INNE!

Självcentrerad

Varenda gång jag läser en förändring i folk så sätter min hjärna igång att analysera allt jag gjort ooch sagt den senaste tiden. På vilket sätt har jag varit annorlunda? Som om jag är universums medelpunkt. Jag tar på mig allt. Allt.

Alldeles för en liten stund sen så kom jag på att allt kanske har med mig att göra. Jag kanske inte har gjort något fel eller ens annorlunda.
Jag tror att jag kommit till den här insikten förut men den suddas snabbt ut av tankarna på om då bara fortsätta vara mig själv eller borde jag försöka morpha med alla andra?

Nu är jag där igen.
Allt handlar faktiskt inte bara om mig. Jag måste komma ihåg det.

Nu minns jag

det andra pirret. Det som säger att allt kanske inte är toppen. Kommer det från mig, månne? Och är det så att det kommer om jag förväntar mig det? I så fall har jag ju kraften att förändra. Jag glömmer så lätt.

Nu tog jag bort

det gamla skräpet från min vänlista på facebook.
Jag borde gjort det för länge sen ju. Han har inget där att göra.

Jag vill inte förlora honom

Är det knäppt att tänka så?
Jag tror jag råkade prata allvar lite för tidigt. Men jag fastnade i grubbel som jag inte kunde låta bli att utstråla. Och därmed kände jag att lite snack var på sin plats, så att han inte missförstår mig. Det är ju en del av mig. Att snacka.

Det här med att jag känner mig rädd om honom då? Jag är rädd om känslan jag har i kroppen.

Jag älskar allt han säger och hur han får mig att må.
Jag tror att jag är lite rädd att jag kanske inte riktigt förtjänar det och att kan ska komma på att jag är en bluff.

Äh. Ett djupt andetag och en kopp kaffe på det här. Sen är jag oemotståndlig igen.
Man kan ju inte bara sitta och tråna hej vilt.

Så kom dagen

när vi båda kände att vardagen inte fick ordentligt med luft. Jag känner mig lite rädd men tänker minsann behålla mig själv genom allt hädanefter. Jag är inte längre rädd för mig själv. Och det är det enda jag kan hålla fast vid.

Jag har bestämt mig för att aldrig mer prata om jobbigt som varit och passerat. Jag mår inte bättre av att prata om det längre. Jag har pratat klart. Nu blir det bara ett himla ältande. Jag mår bättre av att förtränga och gömma undan det jag redan bearbetet. Nu vänder det för fan.

Yin, yang - the whole fucking shit

(00:16)

Hej. Jag måste bara kolla att du är ok.

Jag hade så starka, obehagliga drömmar inatt.

Du figurerar i o f s ganska ofta i mina drömmar,

men just i morse mådde jag så dåligt när jag vaknade.

Kommer inte ihåg något nu, mer än obehaget.

Hoppas verkligen att du mår bra.

Saknar dig. Varm kram.

Visst kan det här stämma.

Eller så försöker han nå mig via en akilleshäl. Jag vet hur obehagliga drömmar kan vara.

Vad vill han ha sagt och spelar det någon roll?

Det klart att han mår dåligt.
Det klart att han saknar mig.
Det klart att han undertecknar som jag brukar göra.
Det klart att jag mår bättre nu än när han fanns och rev i mitt liv.

Oavsett om han menar det han skriver eller om det här bara är ännu ett sjukt spel och ett försök att ta kontroll över mina känslor igen, så tycker jag att följande svar är på sin plats:

Hej själv. Jag mår jättebra, tack.

Hejdå.

Fast jag skickade det aldrig. När jag väl skickade så blev det:

"Jag mår jättebra. Ta hand om dig."

Han svarade snabbt:

"Bra. Tack. Kram."

En textexplosion

tycker jag är att ta i. Men det var ett härligt ord.
Andra ord som jag tycker om är:

godis (är den god? då är det en godis)
mums-mums (eller som min mamma säger: mums)
tjugi (speciellt när min irländska vän säger det)
hej (en del av varje timme i mitt liv)
ord (generellt gillar jag ord med RD i sig)

Och min favoritbokstav är G. Den är så olik sig berende på om den är stor eller liten. Och låter så olika beroende på var du hittar den. Den har allt. Rund, rät, mjuk och hård på samma gång.

Jag skiter i allt och skakar på rumpan.

-Enligt en undersökning i Aftonbladet så föredrar kvinnor män med halvlångt hår och tredagars-stubb. Endast sex procent föredrar män med dreadlocks... Om jag har dreadlocks, mustasch och rakade armhålor och bröst så blir jag ett unikum.

-Föredrar du tjejer med stora bröst och liten rumpa eller tjejer med små bröst och stor rumpa?
-Det sistnämnda. Så klart.
-Är det så klart? Jag trodde majoriteten tyckte tvärtom?
-Då tror jag att majoriteten är homosexuella.

Öra möter mun

-Tycker du att jag pratar för mycket?
-Nej jag tycker att du pratar lagom!

Senare på kvällen:

-Kom så borstar vi tänderna och går och lägger oss, så kan väl du berätta något?

Vardagsbabbel

-Nja jag är på tåget nu. Sjukt varmt.
-Du. jag har tänkt på en sak.
-Jaha?
-Jag tycker att du målar dina ögonfransar så fint.
-(ler)Va?
-Ja. Eller, det heter de väl, de som är närmast ögat?
-Ja det gör de.
-Jag brukar ligga och titta på dem. De är så fina. Jag tycker du målar dem fint.

Jag vet vad jag vill ha

jag behöver nån som håller mitt tempo i sinnet, och inte sinkar mig genom att ständigt låta sig missförstå mig.
Får jag rätt näring är jag fantastisk. Det ska gudarna veta.

Jag är den snabbaste jag känner. Jag behöver nån som hänger med.
-Hänger jag med? frågade han då. Det var gulligt.

Var kom han ifrån och hur länge tänker han stanna?

Så här härmar folk fylle-mig:

"Gud vad roligt! Vad härligt att alla är här! Jag är så glad!"

Och de där kärleksfulla sms:en jag får för mig att skicka när jag kommer hem efter en helkväll ute bland vänner? De binder liksom samman min kväll: Jag kommer hem i ett lyckorus och blir lite ensam. Fattar de verkligen att jag menar allvar? Vet de att jag älskar dem? Jag skickar ett extra godnatt-sms för säkerhets skull.

Jag blir kär i de kvällarna. Kärleken bara bubblar upp i mig och ut genom kramar och ord.
Igår blev jag kär i en grabb som bara log. Jag älskade det och allt han sa. Det var ett av de intressantaste nya ansikten jag stött på på länge.

Hoppas det kryllar av dem och att han var den första i raden.
Jag behöver mer och jag ville stanna längre.

Jag älskar

att jag är lite smartare än alla andra!

Flyktsoda

Jag är så ful idag

Vissa dagar är bättre än andra. Idag mår jag skit och är fulast men imorgon mår jag lite bättre och kanske älskar Jesus mig lite mer imorgon.

FUL.

Jag har i mitt bästa fulslagsmanér bäddat in mig i en aura av vinångest. Hela stan viskar "skyll dig själv" så jag gör det och nu känns det lite lite värre.

Fortfarande FUL.

Jag behöver en 900-mannakör lika mycket som jag behöver en såg över halsen.