Ingen är som du

Jag har försökt starta en miljon bloggar. Vill lära mig nya format, vill hitta en ny röst. Men jag återkommer hela tiden...till Facebook. Forumet har totalt slukat mig. Jag behöver bara en address, verkar det som. Jag kommer åt allt utom min internetbank via Facebook. Vad fan är det?

Det här å andra sidan, är som en gammal god vän. Att få vila på Stefans axel kändes lockande. Men det visar sig att Stefan också gått vidare. Klippt sig och skaffat ett jobb. Allt medan jag var upptagen bland mina små vänner, The Thumbnails. Jag vet inte ens vad det heter på svenska. En av många termer jag bara bjudit in i mitt vokabulär, utan att blinka. Allt för att passa in.

Jag känner mig hemskt ensam. Vet du varför? För att jag hittat mina forum där jag tycker att jag gör mig bäst, men det har blivit som en drog. Och jag minns när der började. Jag minns den första dosen och när jag föll...

Det började med dagbok.nu. Det var innan bloggarna fanns. Jag behövde skriva av mig, men var för rädd för att ha det nerskrivet. Jag ville bara få det ur mig för att rensa mina tankar. Inget konstigt med det. Men så insåg jag att jag satt på en skatt. Ett arkiv. En möjlighet att arkivera mina tankar, mig. Så det gjorde jag. Jag satt där och skrollade upp och ner och såg en saga växa fram, och tillbaka, sagan om mig och mina mörka tankar.

Jag blev mån om hur långt mitt inlägg var, hur det såg ut, om det passade in. Det spelade inte så stor roll om det faktiskt representerade mitt mentala tillstånd för stunden. Det kom ju från mig alltihop. Nån dag skulle det passa in. Men sen då?
Jag blev medveten om hur min digitala dagbok ramades in. Vad var det för folk som fanns omkring mig? Plötsligt kommenterade någon. En möjlighet för mig att vända andras ord till min fördel. Att använda deras kommentarer för att lyfta fram min egen text.
Jag började slänga ut kokar, förolämpa folk, få dem att reagera. Det var kul.

Någon blev förbannad för att jag inte svarade som de ville och det gjorde mig glad. Jag startade en blog, två bloggar. Skrev vad jag ville, och vad jag behövde skriva, inte brydde jag mig så mycket omifall det var sant eller inte. Det verkade störa folk ännu mer. Kul.
Jag får ju skriva vad jag vill. Jag hittade en form. En som passade in med de små skisserna jag brukade göra, där jag bara fångade essansen och sket i detaljerna.

Sen kom Facebook och allt blev detaljer. Allt blev så omedelbart och alla alternativ verkade otänkbara. Så sitter jag här och har en massa poänger som ingen fattar eftersom de inte passar in bland alla detaljer. Och nu då. Twitter skrämmer mig. Tänk om jag taggar fel!?

Jag längtar inte tillbaka. Jag har slagit mig fri, men jag vet vad som hände.