Angående mitt allra första inlägg

Kanske vore det inte så dumt med en ostkupa på huvudet ändå. Då vet man ju i alla fall var man har sig. Att känna mig gammal är nytt och det skrämmer mig. Jag vet inte ens vad det handlar om? Jag har gått omkring ett tag och trott att jag känner mig gammal för att jag inte hänger med i vår kulturs tempo men det stämmer ju inte. Sånt skiter jag ju i egentligen. Det får mig inte att känna mig gammal, bara ensam.
Har man ingen egen familj så har man ju ingenting när de äldre börjar falla bort. Och det kommer de att göra. Snart.

Nu känner jag mig gammal för att det börjar bli fullt i skallen och i känslobanken. Allt som händer har typ redan hänt förut. Fan vad jag önskar att jag kunde förändra en del i mitt förflutna. Ta bort en hel del. Jag kan gärna vara i samma ålder men bara tagit det lite lugnt. Jag hinner liksom inte med nu när jag har lugnat ner mig och ska till att sortera saker i skallen.
Jag fylls av ångest, skam, stress, otillfredställelse och uppgivenhet. Vad skulle de säga om de visste?

Och de enda som älskar mig villkorslöst är på väg att glida mig ur händerna. Aldrig att jag kommer att hinna bygga upp något liknande på egen hand innan dess. Jag får skylla mig själv och det är det som är det värsta. Kanske kan jag skylla en del på min mamma, men i slutändan ÄR det ju som vi alltid skrattat så gott åt:
Inga armar - inga kakor.
Så sant...