Jag har en ostkupa på huvudet

känns det som.
Tiden står liksom stilla när jag är ensam. Det är som att jag inte finns. På ett sätt blir det ett väldigt skyddat tillstånd, men oftast känns det bara mysko. Så jag tänkte att det kanske känns mindre ensamt om jag skriver lite här.
Annars går ju bara en massa tid. En massa dyrbar tid ur mitt liv bara rinner iväg och jag hinner inte med att uppleva den. Vilken stress! Här kanske jag kan sortera tankarna en del och även se hur det går för er andra, i era liv. Och bli medveten om att saker faktiskt händer även när jag inte ser det.Undrar hur det här låter. Någon som känner igen sig i tanken? Att inte finnas till om inte andra ser det? Ibland är det naturligtvis skitskönt. Men ibland kan jag få panik, för det känns som att folk går om mig. Att jag inte lever tillräckligt.

Jag önskar att jag hade varit full när jag skrev det här. Då hade det kanske låtit vettigt i min egen skalle i alla fall. Nu låter det bara flummigt och jag vill radera hela skiten. Men det känns fel att radera så många bokstäver som faktiskt hjälpt mig hela vägen hit. De har hjälpt mig att slå ihjäl tio minuter. Tack ska ni ha.
Tio minuter som inte hade funnits i mitt liv om jag inte haft nån att dela dem med. Så det får vara kvar.
Den där ostkupan finns kvar hela tiden som ett skydd eller en spärr. Jag gillar den inte. Jag vill hellre vara nära allt och leva. Nu studsar allt bara iväg från mig innan jag hinner uppleva nåt.
Jag känner mig ensam.