Jag är så stressad och olycklig just nu

Jag vet inte vart jag ska vända mig eller vad jag ska ta mig till. Igår var vi ute och han undvek mig hela kvällen. Jag hade föredragit om han sagt att han hade velat gå ut utan mig. Men nu mötte han inte min blick på hela kvällen, och han rörde mig knappt. När jag pratade med honom gick han och när jag rörde honom så ryggade han. Jag vill bara gå min väg och tänka: Jaha. Jag fattar. Det har gått över men det var fint så länge det varade.

Men det var ju så fint. Det var så fint och naturligt och härligt. Kan det bara ha försvunnit eller överanalyserar jag nu? Överanalyserade jag då? Jag vill så gärna slippa tänka på det. Jag vill bara vara.

Varför gör jag så här mot mig själv?