att jag saknar honom så mycket som jag får för mig. Jag tror att jag saknar att höra och se hans kärlek. Jag vill veta att han saknar mig. Jag vill blåsa liv i känslorna. Det skrämmer mig att alla känslor inte alltid är på topp. Och det skrämmer mig att jag fungerar så. Men jag älskar att jag lär känna mig själv i det.
Jag älskar att han håller sig lugn. Att han håller mig lugn utan att veta om det. Att han inte analyserar mig som jag gör med mig själv. Att han är en helt naturlig motpol.
Det här är jävligt intressant.
måndag 13 juli 2009
Jag tror inte alls
Etiketter:
Grabbsnack,
Mina sämsta sidor
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Doris, var är du? Gösta saknar dig.
..alla mellandörrarna i skallen blåste upp och det enda som hjälpte var att ringa psyk. otäckt...jag är transparent från huden och inåt och jag förstår ingenting.
jag fungerar men det är skört.
skaffa boken "Personlig dialektik" av Claes Janssen.
Som taget ur en självransakan i "Lady Chatterleys älskare".
Batteri och boll - skjut från långt håll.
Skicka en kommentar