Idag hjälpte jag en blind man över en gata

-Ursäkta mig fröken.
-Vill du att jag hjälper dig?
-Skulle du kunna hjälpa mig? Jag ser ingenting.
-Håll i mig. Och han höll. Ett fast grepp med en gammal mans kalla hand.

Han skulle åka buss berättade han för mig.

-Tack du snälla du.
-Klarar du dig nu?
-Jag ser ju ingenting. Bussen åker bara förbi mig förstår du.
-Jag hjälper dig. Sen måste jag gå.
-Vad du är snäll. Bor du här i närheten?
-Ja. Här tvärs över gatan bara.
-Då ses vi för det gör jag också.
-Ja då ses vi. Ha en bra dag nu.
-Du med. Jag hoppas verkligen att vi ses igen. Du är så fin
-Du med. Hej då.

Och han såg på mig med sina blinda ögon. Och han älskade mig. Just då och just där.

Så gick jag omkring och kände mig lycklig över den kärleken jag läste i hans ögon och kände i hans grepp. Han ville inte släppa min hand.

Vi kommer att ses igen, det sa han ju.
Vilken snäll tjej jag är, det sa han ju också.
Som om det fanns något alternativ.