Nu har det hänt igen

En tråkig historia men inget nytt.

Telefonen ringer när jag är hemma hos min mamma. Det är min största bror. Vi pratar ett tag och planerar inför vår resa tillsammans med min pappa. När jag lagt på säger hon:

-Du sa inte att du var här.
-Gjorde jag inte? Nej. Han frågade väl inte.
-Men hur var det med dem då?
-Bra tror jag.
-Vadå är det hemligt?
-Nej nu förstår jag inte? Jag vet inte.
-Men jag tycker det är dålig stil av honom att inte ringa mig. Jag har inte hört något sedan i julas. (I julas ringde min mamma till mig i Sydney för att tala om att hon minsann inte tänkte fira jul eftersom alla svikit henne och inte talat om att vi planerat en resa tillsammans med pappa. Dessutom hade ingen erbjudit sig att hämta upp henne. Jag sa att det klart hon ska fira jul annars kommer hon att ångra sig. Jag förstår att hon är besviken på att ingen talat om för henne men det är väl just för att det är så infekterat som ingen vill ta upp det. Ring nu och fråga om de hämtar dig, det klart att de gör det. Du vet att du vill. Hon gjorde som jag sa och hade en mycket trevlig jul, visade det sig)
-Ja men det är väl bara att ringa honom om du vill prata med honom. Så brukar jag göra. Han ringde nu för att jag smsade hans fru i förrgår.
-Nehe. Jag tänker inte ringa. Jag tycker faktiskt att han kan ringa mig.
-Han har varit utomlands vet jag.
-Ja jag vet i alla fall ingenting, för mig berättar han inte nåt för.
-Men ring honom då.
-Nej. Det tänker jag inte.
-Nehe.
-Det förstår du väl att jag blir ledsen när ni alla ska åka bort utan att säga nåt?
-Jo, men så är det ju inte.
-Men du kunde sagt att du var här tycker jag.
-Men... Lyssnade du?
-Nej, det vet du att jag inte gör, men jag hörde vissa saker.
-Det är väl en sak att höra småsaker, men om du hörde vad jag INTE sa så måste du ju ha lyssnat på allt.
-Nu är du sådär otrevlig som du brukar vara. Usch.
-Varför säger du så? Det är väl onödigt att dra i alla växlar så där?
-Nej så där äcklig som du är.
-Men jag har ju inte sagt nåt. Jag försöker ju bara stoppa det här innan det drar iväg.
-Nej. Du är hemsk. Dessutom har du sagt till din bror att jag sagt att jag inte vill att du träffar din pappa.
-Har jag?
-Ja. Det har jag aldrig sagt.
-Nehe. Jag vet inte. Du kanske sa det precis när ni bröt för tio år sen. Att du ville att jag också skulle bryta.
-Nej. Allt jag har sagt är att jag inte tycker om honom. (Det är inte sant. En gång sa hon att hon ville att jag skulle veta att min pappa inte älskar mig)
-Men mamma. Du måste ju förstå att sånt kan du inte prata med oss om. Det är ju min pappa och du är min mamma. Du kan inte jämföra de relationerna så.
-Och vet du vad!? Nu ska du få höra!
-Jag vill inte höra.
-Jo, nu ska du lyssna. Det här är viktigt för dig att veta.
-Nej tack.
-Sluta håll för öronen sådär. Det gjorde du när du var liten. Det värsta av allt, vet du vad det är!? Det är barnbarnen. De kommer till mig och berättar att de inte har kontakt med sin riktiga morfar för att han var så elak mot mormor. (De är också skilda)
-Men mamma, det är väl upp till dem hur de pratar med sina barn?
-Men det var som en kniv i bröstet förtår du väl!? JAG då? Varför har de kontakt med sin farfar när han varit så elak mot mig?
-Men deras mormor och morfar skilde sig ju innan de föddes, det var väl deras sätt att berätta bara. Du kan inte mena allvar nu? Det är ju deras farfar.
-Fy fan vad du är elak.
-Jag har väl inte gjort något?
-Jo. Du bara kommer hit för att fika. Aldrig frågar du mig om jag behöver nåt eller om du kan hjälpa till.
-Vad snackar du om? Ta det lugnt. Får jag inte vilja komma till min mamma utan att ha en ursäkt?
-Nej, nu är det precis som det var när vi var i Turkiet.
-För tre år sedan? Vad snackar du om nu egentligen?
-Ja. När du sa att jag förstört ditt liv.
-Men snälla du, vad har det med det här att göra? Då bråkade vi ju!
-Ja men gå då om jag förstör ditt liv.
-Jag ska gå. Men men all respekt mamma, jag tror att du brusar upp nu för att du är instabil inför att vi alla ska resa bort med pappa.
-Nej. Jag har fått nog.
-Ok. Jag går nu för jag tänker inte ta det här från någon. När du lugnat ner dig kan du ju tänka över det där med att jag aldrig hjälper till. Jag tror att du kommer att ångra dig i mycket av det du sagt nu, men vi kommer inte att höras på ett bra tag. Hej då.
-Bra. Åk och ta hanom din pappa. Fråga om han behöver hjälp med att bära något.
-Ja ja. Jag ska bry mig om honom för han är min pappa precis som jag bryr mig om dig när du är min mamma. Men just nu är du ju sjuk.

(Det där med att jag ska komma och hjälpa bära saker är ett intressant återkommande ämne. Hon vill gärna be mig bära saker. Speciellt "karlgöra" som hon inte vill störa mina bröder med.)

En växande panik bubblade upp i mig under samtalets gång. En panik som sa till mig att sticka. "Spring och vänd aldrig om". Lite arg kanske, lite ledsen. Men den dominerande känslan var skuld. Jag kände mig skyldig för att jag ville lämna henne där. Den skuldkänslan är min väckarklocka. Den säger mig att det är dags att dra. Jag kan aldrig låta mig vänjas vid att följa mina skuldkänslor. Aldrig mer. Jag har prövat att stanna. Jag har prövat att dra, men då har skuldkänslorna blivit för stora och de har tvingat mig att straffa mig själv på annat sätt. (Inte genom att sätta mig och skära mig i armarna. Jag är mer sofistikerad än så)

Jag skrev ett sms till min mamma som jag tänkte hon kunde spara:
"Jag är ledsen att det blev som det blev. Det känns onödigt att det ska behöva gå sådär långt. Men jag tycker att den relationen vi har nu är ohälsosam och jag varken kan eller vill vara en del av allt tjafs. Det river i mitt hjärta och till slut går jag sönder. Jag vet inte om du förstår men det gör detsamma. Jag vill bara ha det sagt. Du behöver inte svara och jag vill inte hamna i snack om detaljer. Jag kan bara följa mitt hjärta. Ta hand om dig. Kram"

Min mamma:
"Precis vad jag känner så jag vill inte vara med någon av er. Lämna mig ifred bara. Det är dags för mig att ha lugn och ro nu."

Jag till mamma:
"I all välmening: ta det lugnt. Jag vet att du inte menar illa och jag vet att du inte vill bli lämnad. Jag finns här. Ta hand om dig."

I vanlig ordning svarar hon inte för att göra oss oroliga och undra om hon tagit sitt liv.

Jag skrev ett sms till min yngsta storebror, som jag tycker mycket om:
"Jag och mamma har grälat. Hon är upprörd över att vi ska åka osv men jag klarar inte av henne just nu. Vill bara att ni ska veta det så att ni ät förberedda. Det är inget nytt och jag kan berätta mer sen. Kram kram."

Bror:
"Ok. Tråkigt att höra. Ring om du vill prata."

Jag:
"Äh, det är ingen fara. Jag vill bara förvarna er. Jag håller mig borta för jag pallar inte mer skit."

Bror:
"Bra. Det ska du inte behöva ta."

Jag:
"Jag har inte gjort henne något men hon är besviken ändå. Besviken på att jag inte förstår varför hon hatar min pappa. Besviken på att jag inte fått brorsan att ringa henne. Besviken på att de låter barnen träffa sin farfar men inte sin morfar. Besviken på att jag ville komma bara för att hälsa på. Beviken över att jag inte är en trevlig person. Jag sa till henne att ta det lugnt och jag vet att hon tycker det är jobbigt. Men det hjälpte inte så jag åkte därifrån. Nu har jag sagt till henne att jag tycker att vi ska vara ifrån varann. Nu vill hon inte ha något med nån av oss att göra och tycker att det är på tiden att hon lämnas ifred. Jag orkar inte analysera det här mer. Jag går sönder. Men nu vet du i alla fall ungefär hur läget är- Vi hörs imorgon. Kram"

Bror:
"Det är inte din uppgift att göra hennes jobb"

Jag:
"Tack. Som sagt, det är inget nytt. Det enda jag känner nu är dåligt samvete och jag hatar det. Det är ju så fel."

Bror:
"Det är skuld som hon jobbar med och det är så fel. Du har inte gjort nåt fel."

Sen ringde han så klart men jag orkar inte svara.
Telefonsvararen:
"Tjena du orkar säkert inte prata men jag tänkte att jag ringer ändå. Du, du får räkna baklänges från tio när du känner att det är som jobbigast så får du lite perspektiv på grejerna. Slå en signal när du känner dig piggare. Och som sagt, jag har känt samma sak och det är fel. (Suck) Och vi trivs så bra med dig. Ja. Vi hörs. Hej."

Jag måste ringa honom nu.

-Hej det är jag. Har du lagt dig?
-Ja men det är ingen fara.
-Jag ville bara ringa tillbaka och såga att det är ok. Det var inte meningen att dra in dig.
-Äh. Jag är mest orolig för dig. Hon är som hon är och vi får alla känna av det.
-Jag ville bara förvarna er, för jag tror hon kommer att vara avig mot alla nu.
-Ja, men så är det ju hela tiden. Hipp som happ. Det är inte ditt fel.
-Ok. Tack. Vi pratar imorgon. Kram och hej.
-Ok. Hej. Ta det lugnt.

Jag visste redan när jag klev in genom dörren till min mamma att det skulle bli en sån här utveckling. Jag har lärt mig att känna på mig sånt. JAG VILL INTE HA LÄRT MIG DET! Jag vill inte lära mig att känna skuld. Jag vill inte lära mig nåt av det här. Jag vill inte formas efter det. Nu är det försent. Jag fungerar efter de här reglerna nu. Jag har lärt mig att nån som älskar mig kan hata mig för att jag påminner om någon annan.