Att sitta naken och gråta

är en fin tradition vi har här i huset.

Jag gråter alltid till tv:n och har det som en skön ursäkt som bara får mig att låta lite knäpp. Det är ju inte så att jag gråter åt fjärrkontrollen innan jag ens hunnit slå på burken.

När jag är ledsen är jag skitsnabb med att slå på den så att jag kan skylla på något annat är det som verkligen tynger mig.

-Jag känner mig inte ensam. Men den där Julia Roberts, henne är det synd om. Snyft.