Patriarkatet

Som singeltjej förväntas man sluta umgås med killarna (som är dem man kände till att börja med) och istället hänga med deras fruar/sambor som hatar en och tror att man ska ta deras män.

Det är sorgligt när man förväntas umgås med skittråkiga människor, men det ger en skön känsla av att vara spännande och exotisk, eftersom de är så förbannat tråkiga. Självklart är det lätt att bli ett hot... Jag hamnar också i den rollen ibland.

Jag fattar inte alltid det där med könsroller. Och jag fattar inte vad folk (killar) menar när de säger till mig att "Du är en så hård tjej. Du är som en kille, fast snyggare". Det är förmodligen menat som en komplimang, men det är en förolämpning, men jag blir inte förolämpad.
Jaha. Och du är som en tjej fast fulare.

Jag har turen att ha helt fantastiska killkompisar, som städar, diskuterar, och blandar sig i tjejsnacken. Som inte tar skit eller svartsjuka från sina flickvänner, och som får mig att känna mig stolt över att få vara deras vän. Jag klämmer gärna ner mig i soffan och glor på något jag inte förstår eller intresseras av, bara för att. Det ger mig sällskap, inblick i andras värld, och kanske lär jag mig något?

Jag är helt enkelt sjukt bortskämd och kanske är det för att jag är som en kille som jag inte är ett hot? Eller är det för att jag hänger med på grabbgrejerna som jag är ett hot? Det går åt båda hållen.

The whole fuckin shit...