-Och hur går det med killen?
-Vi är inte tillsammans.
-Vad tråkigt. Känns det bra då?
-Ja, absolut. (Vad fan tror de att jag tänker slänga ur mig för smaskig historia?)
-Ni var tillsammans rätt länge, va?
-Typ fyra år.
-Jaa... Men du är ju så ung. Herregud du är ju hur ung som helst. Hur gammal är du nu? 20?
-Typ. Nej, jag börjar faktiskt bli äldre.
-Ja. Jo, nu är du ju kanske inte så ung längre. Nu är du som vi andra.
Exakt den här konversationen har jag haft med olika människor hela sommaren.
Kan man inte vara ung i ett seriöst förhållande? Och ska man verkligen behöva höra att man är som alla andra när man äntligen gör något för sig själv?
fredag 31 augusti 2007
Hur var det nu igen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Först gnäller sk vänner över att jag inte är i samma fas som dom i livet trots att vi "jämngamla" (definitionsfråga det där) - dvs hus, man, barn, bil, vovve...hela kittet. När jag sedan ger mottack där jag framhäver vad dom nyss sagt, ja då är jag inte alls annorlunda. Fastän dom sagt det minuten innan rakt till mig. Problemet är att dom inte fixar min höga diskussionsfaktor.Till skillnad från dom har jag starka och betrodda argument att armbåga mig fram med. Det har inte dom och då vill dom alltid sluta prata m mig när jag börjar prata. Tråkigt. Jag vet att jag är annorlunda. För att jag är sån. Det tycker jag är skitkul.
Skicka en kommentar