Jag förblöder

Det var kaos. Det gjorde så ont.
Så jag bröt.

Jag satte upp en glasskiva mellan oss.
Vi såg varann, vi fanns där, men vi var skilda från varandra. Jag ville vara ifred. Jag behövde det.

Men när jag en dag vågade närma mig glaset såg jag honom.
Lång och vacker. Jag hörde honom.

Plötsligt var glasskivan i vägen.
Jag ville känna lite på honom. Sniffa på hans bröst.

Det blev så svårt och jag som hade kämpat så mycket med att faktiskt avskärma mig.
Hur ska jag göra!?

Men nej, jag ville ju vara närmare honom.
Han sa det också. Kom till mig.

"kom till mig"

Jag slog sönder glaset. Det gjorde ont, såklart. Men det kändes befriande. Mina nävar blödde. Mina armar blödde.

Nu trampar jag omkring i glasskärvor.
Det går aldrig över.