För dig som undrar hur det är att gå utan trosor

så kan jag med glädje berätta att det är utmärkt.

Jag är oerhört glad över att jag verkar ha fått tillbaka min lust att skriva, prata, skratta och ha kul. Har man aldrig tappat den lusten så går det inte att föreställa sig hur det känns att få tillbaka den. Dessutom verkar det gå ganska bra. Jag kan skriva igen. Det kommer ord när jag sätter fingrarna på tagnenterna. Ord blir meningar. Meningar blir en befrielse. Jag blir av med det som okontrollerat trycker och pulserar i min skalle. Jag vet att jag kan! Det kom tillbaka utan nåt vidare! Idag har jag levt igen. Inte bara idag faktiskt. Jag har haft ett pågående projekt som tillåtit mig att leva. På bekostnad av att gråta om kvällarna. Men nu målar jag på kvällarna, jobbar på mornarna och lever på dagarna. Med leva menar jag göra saker utan att tänka; Jag äter när jag är hungrig, handlar när jag ser nåt jag vill ha, pratar med folk, diskar när det behövs, filar mina naglar, sover när jag är trött, skrattar när jag blir glad, gråter när jag blir rörd, går utan trosor när jag inte har några rena.

Den som inga trosor har, den får gå med musslan bar. Det funkar bra. Man kan inte skaka på benet när det behövs, som grabbarna gör. Istället får man hitta ett sätt att korva insidan av låret så att det lossnar från jeansen.
Inte så snyggt kanske, men effektivt.

Har tänkt en himla mycket på personer som en gång i tiden var viktiga för mig, för min vardag, för mitt sätt att handskas med livet. De människorna finns fortfarande i mitt hjärta och det kommer de alltid att göra.
En del vet inte ens om det.
Människor som en gång lätt
fick mig att gråta
fick mig att skratta
fick mig att känna mig älskad
fick mig att känna mig ensam
fick mig kåt
fick mig arg
fick mig glad
fick mig förtvivlad

De finns kvar.
De formar mig.
De gör mig fullständig.
De gör mig ont.
Trasig men hel.
De är en del av mig
Utan dem är jag ingen.