Jag kan tycka att frågan är intressant.
Jag kan nämnligen bli överraskad av mig själv och mina reaktioner och tankar. Men jag tror inte att det är för att jag inte känner mig själv.
Svaret däremot:
Jag tror inte jag vill känna mig själv. Det skulle innebära ett dömande och ett analyserande och det skulle förmodligen äta upp mig. Jag tycker om mig själv ändå.
Att låta andra fylla i tomrummen om vem jag är tycker jag inte är ett alternativ. Det ger mig bara mer att grubbla över. Nej tack. Allt runtomkring mig gör mig ju till vem jag är. Det är så det måste vara.
Jag vill inte känna mig själv. Jag vill fortsätta att lära känna mig själv.
Shame on you if you fool me once - shame on me if you fool me twice
Men nåt fel måste jag ju ha gjort eftersom det gör ont. Jag har ju bjudit in det som gick fel. Hur kan man veta att man aldrig gör om det igen? Tänk om det är jag som ÄR fel?
Jag tror att den här bloggen är min jakt på att lära känna mig själv. Och jag vet inte om jag är jägaren eller bytet?
Schhh...
Inlägg
4 kommentarer:
Pssst...lycka till med jakten, och håll mig informerad. :)
http://zackes.bloggspace.se
jag tycker tvärtom vad du tycker. jag känner mig själv alldeles utan o innan. tycker nästan att d är lite trist. jag vet varför jag blir arg, vet vad jag tycker är kul. vet att jag har mina fel, men letar inte efter dem. d finns där ändå. kan aldrig bli perfekt. och vem kan det. jag vet vad jag har, vad jag inte har. vad jag önskar och vad som är relevant i dessa önskningar. jag känner mig själv skit bra......som tur är. och om andra fyller i så vet jag ändå, eftersom jag känner mig själv bäst, att d får tycka vad d vill, jag kommer aldrig att bli ngn annan iaf................häpp
http://xtra.bloggspace.se
ensamheten ja...jo, jag är en ensam människa på det viset att jag saknar en vapendragare vid min sida. myten om den lyckliga eremiten är just en myt. jag älskar att vara ensam och vill absolut inte bo ihop med någon. men jag vill inte vara helt ensam som nu.
när new age-rörelsen blommade upp på nittiotalet så gick jag till en kvinna som höll på med healing. hon hävdade att vi kvinnor inte alls behövde nån man. vilken jävla bullshit, jag vill resa tillbaka till den tiden och säga till henne "du, lilla gumman, du behöver kn_lla".
ensamheten är lurig, ju mer tid man tillbringar med sig själv desto skyggare blir man för att träffa andra. det är ironiskt, för ju längre tid man är ensam desto mer vill man träffa någon. så är det iallafall för mig.
ensamheten är min bästa vän när jag själv bjudit in den. den är också min värsta fiende när den har valt mig - eller snarare har fått mig att tro att jag fortfarande har ett val.
/kapten Nemo
det läskiga är att det är med ensamheten som det är med ätstörningen - man vill inte riktigt bli av med det eftersom det är en del av ens identitet. jag är rädd att förlora mig själv ifall jag träffar någon. men jag är rädd för att dö ensam.
jag skriver och skapar mest när jag har den jäveln flåsande i nacken. på kanten till förtvivlan öppnas det kreativa och jag tänker bisarra och sjuka tankar som jag älskar att tänka.
ibland undrar jag om jag för fan helt har tappat greppet och blivit så egocentrerad att jag inte skulle fixa att träffa någon överhuvudtaget. då blir jag rädd på riktigt och det är då jag tänker just de där orden "ensamheten har valt mig - inte tvärtom".
det skrämmer mig att vara en tänkande människa. det fanns en tid i mitt liv då jag levde svensson-liv, bodde ihop, kunde inte göra något på egen hand. jag föraktar den jag var då. men samtidigt undrar jag var någonstans på vägen jag vek av och hamnade i den återvändsgränd jag sitter i idag.
kanske var det på universitetet. sex år på SU gjorde sitt. jag lärde mig att tänka, strukturera, skriva, granska. jag lärde mig att vara oövervinnerlig, jag lärde mig att aldrig be om hjälp, att aldrig avslöja några studiknep.
jag lärde mig att skriva akademisk bullshit för att lura den sortens människor som jag själv tillhörde innan jag började där. ironiskt va'?
/Nemo
Skicka en kommentar