Häromdagen gick jag igenom hela mitt känsloregister på nittio minuter. Låt mig få berätta:

Jag var på väg till Gamla Stan för att fira en väns födelsedag. Jag var tidig. Då jag ändå måste byta t-bana vid centralen så tänkte jag passa på att besöka en foto-automat för att ta nya pass-bilder. Tänkte att det var ju lika bra att få det gjort snarast, eftersom avsaknaden av leg bara påminde mig om min förmåga att lyckas bli av med en hel handväska.


När jag går på perongen hör jag Rebell-Robban spela. Då måste man bara le. Fan han är ju skönaste killen i stan. Han körde gamla godingar som "fördomar" och "skit i allt". Jag gick vidare, småskrattande för mig själv. Ganska passande, för man vill ju se glad ut på fotot, tänkte jag.
Men det känns aldrig bekvämt att ta såna kort. Man sitter där bakom en gardin och försöker se snygg ut.... Och utanför sitter folk och tänker "Bakom den där gardinen sitter hon och försöker se snygg ut. Hon har säkert färgat håret bara för det där fotot. När hon kommer ut ska jag kolla in henne."
Fotot blev ok i alla fall. Snodde ett par servetter på Pressbyrån och lindade in dem i. 50 jävla spänn kostade det! (Fotota, inte servetterna)

Jag hade fortfarande gott om tid på mig innan jag skulla möta upp de andra på Wirstöms. Bestämde mig för att bli fjortis på nytt, så jag styrde stegen ner till Farsta-linjens perrong igen. Rebell-Robban hade som alltid en mindre skara beundrare runt sig. Jag ställde mig och log mot honom. Jag tror att han kände igen mig, för han log tillbaks samtidigt som han sjöng vidare på "det är hårt att ha en egen stil". Jag stod där i 25 minuter kanske. Man kan säga att jag skilde mig ganska mycket från hans andra anhängare. De andra var punkare jämfört med mig, som nog såg ganska parant ut. Robban spelade vidare på gamla godingar från tiden med Kravallsubban Lever... Jag bara skrattade, och folk skrattade nog åt mig. Men vad ska man göra när en skäggig kille sjunger "Nymfomanens Boogie Woogie" för full hals!!!?? Oj vad det var roligt. Jag minns liksom hur kul man haft åt den här killen när man var liten och hård som fan. Robban hjälpte mig på rätt t-bana en gång när jag var full och rädd och vilse i Farsta. Och alldeles för ung.

När jag hade fått nog av Robbans anarkist-skrål hoppade jag snabbt på tåget och åkte vidare till Gamla stan. Fortfarande glad och liksom upprymd. Gamla Stans t-bane-station är lite läskig tycker jag. Jag gillar inte att knalla omkring i gångar under marken. Dessutom har jag otäcka minnen från en kväll då jag och en kille jag var på "dejt" med var på väg hem i Gamla stan. Det var en tvättäkta dejt, vi hade precis pussats. På den tiden var möten med skinheads mer komplicerade än idag. Det dök upp ett antal sådana och spöade ner min stackars dejt, som var en fin grabb. De är ju bra killar på det sättet, skins, de spöar inte tjejer... Den kvällen och den dejten slutade på SÖS.

Igår var det ca 30 riktiga skinheads som firade något i gången under spåret. Jag tyckte det var obehagligt, trots att jag är ganska säker på att de inte spöar blonda tjejer med prickiga klänningar, oavsett hur fulla de är. Men det kändes liksom som att det lyste igenom att jag fem minuter tidigare hade blivit punkar-fjortis på nytt och
att jag fortfarande hörde Robbans anarkist-låtar i huvudet...
Naturligtvis åkte jag inte på stryk.

Jag går mot Wirströms. Jag är 20 minuter tidig, så jag funderar på om jag ska knalla omkring ett tag innan jag går in eller om jag ska våga mig in ensam och ta en öl innan de andra dyker upp. Jag ringde Malin för att höra om hon visste ifall nån annan redan dykt upp. Eftersom jag inte känner alla som skulle komma... Man vill ju inte ställa sig helt fånigt och dricka en öl ensam om det sitter folk där som man ska hälsa på efter en kvart!
När vi pratat klart så kommer det fram en man i 40-års åldern till mig och frågar om jag talar engelska.- No rasist? nu ser jag också att han gråter. Han snörvlar något om att hans fru och hans dotter är borta och att han varit tvungen att sova på gatan i en vecka. Han pratar om Gud och om mat och frågar om jag inte kan skänka honom en slant.
-Tyvärr, säger jag, och går vidare. Det tar en halv minut, sen tänker jag: Vad i helvete var det där!? Vad är det för fel på mig? Har jag inget hjärta!!?? Jag var så upptagen med att inte låta skinnskallarna nere vid tunnelbanan förstöra min kväll. Men den där stackars mannen... Han grät ju! Och hans läpp var sprucken. Tänk om skinnskallarna gick lös på honom!!! Snabbt drog jag fram en tjuga ur plånboken och vände på klacken. Jag var tvungen att springa tillbaka två kvarter innan jag hittade honom. Snabb jävel, tänkte jag. Han stod och pratade med en kille. Det finns ju en risk att han ljög förstås, att han inte alls bodde på gatan. Men vad spelade det för roll!? Behöver han pengar så desperat att han måste ljuga så vill jag fan inte vara den som nekar en gråtande man en slant! Jag gick fram till dem och avbröt honom kanske när jag sa "Det klart att jag har en tjuga till dig". Jag klappade honom på axeln och gick snabbt därifrån. Fan, annars hade jag själv börjat grina.

Inne på Wirstöms var det knökfullt. Jag ställde mig vid baren. Där står man liksom ett halvt trappsteg upp, så man får en juste överblick, tänkte jag. "Fan vad alla glor på mig", tänkte jag efter ett tag. Men jag glodde tillbaka och spanade efter Malin med sällskap. Det kändes som att hela baren var vänd mot mig och tittade och log. "Ikväll är jag snygg", tänkte jag. Tills jag upptäckte att det var fotboll på tv:n rakt ovanför mitt huvud!

Vad hände egentligen under de där nittio minuterna? Jo, jag åkte till stan och tog leg-bilder. Lyssnade på lite musik. Gav bort en slant till en någon bättre behövande. Beställde en öl. Ska sånt verkligen behöva orsaka trafikkaos av tankar som bråkar inne i min stackars skalle?
Efter en öl var jag ett känslomässigt vrak. Efter ytterligare en skrattade jag åt det hela. Idag försöker jag minnas hur i helvete jag lyckades dribbla bort alla dessa känslor bara genom att dricka mig full?