Har börjat om tusen gånger

Aldrig blir det rätt. Jag skriver och suddar ut, skriver och suddar ut. Prestationsångest? Nej, bara det att orden inte är mina vänner. Jag känner inte igen dem när de väl lämnat hjärnan. "Det där är inte jag".
Den här gången känns det riktigt allvarligt. Det har satt sig på min person. Jag har blivit nån annan. Ingen ide att relatera till andra och annat. Jag är slut. Det är slut. Vi är slut. Han hatar mig. Varför bryr jag mig? VAD VET JAG EGENTLIGEN!?