Att vara bäst

Jag önskar jag kunde promenera dygnet runt
i stan bland folket. Se så många människor, så många liv. Det får mig att känna mig liten på ett bra sätt. Ta en promenad över en kyrkogård så känns problemen mindre.

Men jag blir så trött i benen och så får jag för mig att det är rätt skönt att vara hemma. Men det är alltid bäst ute bland folk. Jag är alldeles för känslig för att begränsa min värld till mitt eget liv. Då blir mina beslut och handlingar så stora. Jag vill att de ska försvinna in i mängden. Påverka dem som låter sig påverkas. De andra kan oberört gå förbi.

Är jag hemma en hel dag så kan ett samtal bli den största händelsen under hela den dagen. Då spelar varje tonläge stor roll. Varje ordval analyseras så in i helvete. Men har jag en massa planer, en massa liv omkring mig, så försvinner ett sketet litet telefonsamtal. Det blir bara ett samtal.Vad var det som sas? Vad gav det?

Igår sa han att jag varit bra för honom. Det var vad jag var. Det var det jag gav. Styrka åt honom. Han sa att jag är bäst. Världens bästa människa.
Jag går väl omkring här och är bäst då. Tills nån upptäcker mig.
Jag vill inte vara bäst. Jag vill bara vara.
JAG VILL BARA VARA.