skriver jag inte.
Det är därför en del av mina inlägg ligger i osynk. Jag måste bearbeta och tänka och sen skriva. Och ibland måste jag skita i att tänka på några dagar. När jag skriver om jobbiga känslor så är det ofta ett sätt att bearbeta en tidigare situation. Det är alltså inte alltid jag sitter och är deppig i skrivandets stund. Jag är inte deppig nu, det är därför jag skriver. Nu skriver jag om hur det var.
När jag är i mitt tredje stadie skriver jag inte. Låt mig berätta hur det ser ut då.
Vaknar svettig och med kramp i händerna efter att ha slagit knut på min kropp under natten.
Jag måste tvinga mig till att skriva. Jag vill verkligen inte. Alla ord är mina ovänner. De är orättvisa. Ingenting verkar vettigt. När jag läser andras texter ser jag inte. Orden rinner igenom mig. När jag skriver själv händer ingenting. Det finns ingen längtan att få berätta.
Nyss ville jag skriva. Jag ville få distans till mitt liv och mina känslor.
Så många som jobbar med att komma i kontakt med sina känslor. Hur gör man om man vill stänga av dem!?
Jag tänker och känner på tok för mycket. Jag tror att det är direkt skadligt när det blir för trångt i skallen. Man har tänkt så många varv att allt bara blir trassel och så vet man inte var man började. Känslorna blir helt irrationella.
Tredje stadiet är att jag slutar tänka. Tro mig, det är inte så bra som det låter. Det är skönt. Det funkar så att jag slutar tänka, slutar känna, slutar se och slutar synas. Slutar leva.
Den där jävla ostkupan. Jag får tunnelseende och fungerar visserligen. Jag menar, jag går upp och borstar tänderna. Klär på mig. Betalar busschauffören, går till jobbet. Men jag finns inte. Det är bara inprogrammerat.
Jag börjar sakta men säkert att stänga av mig själv. Allt som förut gjort mig glad ser jag inte. Allt som jag retat mig på eller som brukar göra mig arg bryr jag mig inte om. Jag kan ändå inte förändra något. Allt som smakat gott smakar jord. Allt som smakat illa smakar jord. Allt det goda är borta. Inte ens minnena finns kvar.
Jag drömde hela natten att jag tvättade håret och det luktade mandel.
Jag sover bort hela dagarna, hela nätterna. Kan sova livet ut. Det är bara att stänga av.
torsdag 21 oktober 2004
I mitt tredje stadie
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
stråla på då, och glittra i ljuset av andra stjärnor. vi blir ju rätt många eller hur. bättre att lysa tills. ärn flämtande behöva glittra alldeles själv.
hat eller inte,,,kärleken är större. kanske lite för stor för sig själv många ggr.
obs: denna kommentar är inget tips eller gott råd utan en titt in i Blommalands verkstad.
under en och samma dag flyter jag fram och tillbaka mellan det lyckliga barnet och den ensamma eremiten.
jag oroade mig för att texternas olikhet skulle ta udden av deras respektive individualitet. varje text har ju sin egen personlighet, så att säga.
jag löste "problemet" genom att skapa ett gäng olika alter egon. nästan alla kategorier på min blogg är olika sidor av mig själv. jag har inga problem med detta; det finns en helhet och det är själva Blommaland. alla händelser i Blommaland är besläktade med varandra eftersom de sker i Blommaland - dvs den plats där jag för närvarande befinner mig.
jag har ett behov av kontroll och då är detta system alldeles utmärkt - var sak i sitt fack.
en av mina bloggkompisar fick stora problem med detta och började anklaga mig för att inte vara likadan jämnt. våra bloggar blev under en kort period ett slagfält med vassa abstrakta dubbeltydiga inlägg (naturligtvis riktade mot varandra).
till slut strök jag honom från kompislistan och blockerade kommentarsfunktionen.
han är borta nu men jag är fortfarande lite förbannad; bloggen är personlig - om det inte passar så shut the fuck up och klicka vidare. jag är inte skyldig att ge någon förklaring till mina svängningar och jag vill inte ha några goda råd om hur mitt humör skall bli jämnare. jag gillar mig som jag är. och jag gillar även mig när jag inte är, dvs när ätmonstret härjar i Blommaland.
Nå, jakten på bitchens innersta väsen fortsätter; att inte ursäkta sig är en av bitchens viktigaste levnadsregler
...hmm, smart. jävligt smart faktiskt.
Skicka en kommentar